Sida 184
Historien om en skeppsbotten
Stadens hamn är rymlig, men alltför grund för mera djupgående fartyg, hvilka derför måste ankra långt ute på redden. Staden, i likhet med de flesta af södra Italiens städer, lider af trånga, smutsiga gator. Hamngatan har dock en betydligare bredd och ett prydligare utseende, utmärkande sig dessutom för flere ståtliga fabriksbyggnader, uppförda för vinberedningen, samt för åtskilliga palatslika boningshus i nyare stil. Nästan alla dessa byggnader tillhöra engelska handelshus, hvilka slagit under sig större delen af vinhandeln, icke heller försmående utskeppningen af säd, olja och cinober, hvarmed trakten till ymnighet är försedd.
Det är väl egentligen blott ett enda italienskt handelshus i Marsala, som vågar täfla med de engelska, nämligen huset Florio, ett af de förnämsta och rikaste på ön. En af hufvudintressenterna i denna firma, Alessandro Florio, hade, vid tiden för denna berättelse, nyligen afgått med döden, och hans enka egde och bebodde ett af palatsen vid Hamngatan, det största och vackraste måhända. Åtminstone hade man från dess balkonger den mest storartade utsigten öfver hafvet.
Det var på förmiddagen den 11 maj. Den blåskiftande dimma, som sedan daggryningen täckt land och vatten, började småningom skingra sig, - och i samma mån utbredde sig icke mindre öfver hafsrymden än öfver stranden och dess husfasader denna varma, genomskinliga färg, som är så egen för dessa undersköna nejder. På balkongen till första våningen af signora Florio’s palats stodo tvänne unga personer, en dam i sorgdrägt och en herre i neapolitansk officersuniform, med ansigtet mer än till hälften betäckt af det rikaste korpsvarta skägg. Den unga damen, intagande, äfven om hon icke varit aiftagerska till det palats, på hvars balkong hon befann sig, var vid den åldern, som här i norden ännu skulle anses vara barnets, men i södern är den fullt utvecklade jungfruns. Hon tycktes för tillfället endast ha ögon för hafvet eller de många fartygen på redden. Den neapolitanske officern deremot stod med korslagda armar och blickarne fästa vid den sorgklädda. Hans ögon uttryckte oro, och det ryckte krampaktigt kring hans mun. Förhållandet mellan de unga tu syntes icke vara det bästa, och ändå voro de ett trolofvadt par.
»Densamma i dag som i går och förgår 1» utbrast den unge mannen med mycken häftighet.
Källa: Project Runeberg ·