Berättelser 5. Bilder ur verkligheten. Del 5. Utgifven efter författarens död

»Nej, ^ Alcina, ni bedrar mig ej,» utior han våldsamt; »det är ej Viacellis och hans familjs öde som stält sig emellan oss. En ovärdig böjelse har fått makt med ert hjerta. Men ni glömmer, att er far döende gifvit oss sin välsignelse, och att jag ej år den som tåligt böjer mig för en _ qvinnas flyktiga nyck. Tag er till vara, Alcina*! Annu är jag den ende som känner de sympatier ni hyser för de upproriska rörelserna på denna ö. Ett ord af mig, och ... ni ler... ni vet nog, att ni ingenting har att frukta af er blifvande make, ty min måste ni bli, om jag också skall släpa er till altaret!»

Han hade knappast uttalat de sista orden, innan Alcina aflägsnat sig och var försvunnen. Det låg något af tiger i det rytande, som neapolitanaren nu uppgaf, under det han i flere omgånger slog sig med knytnäfven för pannan. Slutligen öppnade sig hans läppar för ett vildt skratt, hvarefter äfven han blixtsnabbt lemnade balkongen.

Under tiden satt i en atelier i fjerde våningen samme unge man, hvilken, utan att ana det, varit en af de gnistor, som förorsakat explosionen i den första. Det var Landolfo Stecchi, härstammande från en af de krigare från norden, som under det gemensamma namnet normander eröfradé Sicilien. Hans familj var dock en af de fattigare och mindre bekanta på ön, Landolfo, egentligen hemma i Palermo, hade för en månad tillbaka ankommit till Marsala. Icke äldre än tjugufem år, egde han redan ett namn som lycklig genremålare. Det var en lång, välväxt gestalt med mildt, välbildadt _ ansigte, ljuslett och uttrycksfullt. I hans atelier fanns åtskilligt af hvad man väntar hemma hos en målare, staffli, paletter och väggar fullsatta med studier. Men ingen tafla visade sig på staffliet, och ingenting röjde, att konstnären nyligen egnat sig åt sin konst. För tillfället satt han vid fönstret, ifrigt genomögnande ett bref, änskönt han redan läst det flere gånger. Såg han någon gång upp från brefvet, så var det än för att se på sitt ur, än för att blicka ut öfver vågorna. Det var lätt att finna, att brefvets innehåll stod i det närmaste förhållande till både tiden och hafvet. Bäst han så satt, knackade det på dörren.