Sida 186
Historien om en skeppsbotten
för att räcka handen åt upprorsligan i Palermo. Ett af-skräckande exempel måste statueras. Jag har gjort min skyldighet som soldat.»
»Och som bödel äfven,» tilläde den obarmhertiga sköna.
»Alcinai»
Några minuters tystnad följde derpå.
»Känner er mor er förändrade sinnesstämning mot mig?» började han ånyo.
»Jag vet det ej,» svarade Alcina; »men hon har sett mig rysa hvarje gång ni under dessa dagar satt foten inom vårt hus.»
»Ni ryser dock ej för alla,» anmärkte han hånande, ty han såg henne i detsamma vänligt besvara en helsning nedifrån gatan.
Den, hvars helsning hon besvarat, var en ung, civilklädd person, som trädde in i samma palats.
»Det var, som ni såg, den unge målaren, han som har sin atelier i fjerde våningen,» upplyste Alcina.
Djupare kan ej slaghöken spänna sina klor i en dufva, än neapolitanaren sina blickar i den unga flickan. Men hon, långt ifrån att skälfva som dufvan, betalade honom blick för blick och blef ingenting skyldig. Det uppstod ett grannt ögonspel mellan de tu. Oviljan kan lysa upp lika grannt som kärleken, om ej just lika smakfullt.
»Ni känner den unge mannen personligen?» sporde neapolitanaren med dof röst.
»Jag råkade honom sist i går hos Viacellis enka,» svarade Alcina; »hans hjerta är lika aktningsvärdt som hans talang. Han är den olyckliga makans och moderns enda tröst och hjelp.»
»Ni vet likväl, att denne person är mer än misstänkt, och om han ännu går fri, är det derför att man ej plockar den kart, som man vill låta mogna. Dock öfverraskade jag honom nyss i en affär, som med ens kan göra honom brådmogen.»
»Signor capitano,» yttrade Alcina, »ni fördunklar sjelfva Maniscalco och hans sbirrer.»
Maniscalco — så hette en af kung Bombas mest nitiske polischefer — var ett namn, som öfver hela ön den tiden icke nämndes utan fasa. Signor capitano blef brandgul i ansigtet, och han sammanbet sina läppar så att en bloddroppe sipprade ut mellan dem.
Källa: Project Runeberg ·