Sida 204
Historien om en skeppsbotten
höll Garibaldi in sin häst, vände ansigtet utåt fältet och lyssnade.
»Landolfo!» ropade han till denne, som jemte sina tolf ryttare följde honom, »se till min häst en stund! Jag har något att fråga vår gemensamma moder.»
Dervid steg han af hästen, böjde sig mot jorden och lade sitt öra intill den. Bland de många egenskaper, som Garibaldis vapenbröder tilldela honom, är jemväl den finaste hörsel, ett sinne som han haft tillfälle uppöfva bland Amerikas vildar, dem han äfven sett hvitögat på.
»Jag bedrog mig ej,» yttrade han, resande sig; »vi ha en ryttartrupp i ryggen på oss. Den trafvar på vägen från Marsala.»
»Omöjligt, min general!» försäkrade Landolfo; »ingen ryttare genomtränger denna täta skog, och att Marsala-vägen är fri, det vet ingen bättre än vi, som nyss lemnat den.»
»Om en qvart äro de öfver oss,» försäkrade deremot generalen. »Tag alla dina ryttare och trettio man af Or-sinis kår, som är närmast. Spärra vägen, håll stånd tjugu minuter blott, mera behöfves icke.»
Landolfo satte sporrarne i sin häst, och det dröjde ej länge förrän han utfört befallningen. Sedan han fylt mynningen af vägen med sitt lilla infanteri, jagade han med sina ryttare utåt den och upptäckte snart ett moln af dam, som alltmer närmade sig, och ju närmare det kom, desto mera öfverraskades Landolfo, men det var glädjens öfver-raskning. Han såg en ryttartrupp af ungefär femtio man, uniformerad å la Garibaldi. Men hans öfverraskning öfver-steg alla gränser, när hans blick föll på den, som red i spetsen för truppen.
Det var en ung, ståtlig amazon i ljusblå riddrägt med Garibaldilif, halmhatt af de finaste flätor, plymen trefärgad.
»Alcina Florio!» stammade Landolfo, blottande sin hjessa. Flan hade icke sett henne sedan den der morgonen, då han från gatan helsade upp till hennes balkong. Helt och hållet upptagen af sin general, hvars order han hade att utföra, nödgades han lemna Marsala utan att besöka henne. Men han hade skriftligen meddelat henne sitt sammanträffande med kapten Grimaldi och dennes olyckliga slut.
»Buon giorno, signore!» helsade hon muntert. »Jag medför, som ni ser, förstärkning åt er general. Ingen skall
Källa: Project Runeberg ·