Read Runeberg

Berättelser 5. Bilder ur verkligheten. Del 5. Utgifven efter författarens död

Originalsida 206
Originalsida 206
Originalsida 206
Originalsida 207
206–207

Sida 206

Historien om en skeppsbotten

till segern. Jag är afundsvärdare än han. Jag medför till honom sjelfva segerns gudinna.»

Flere ord vexlades ej, ty sedan Landolfo genom ett ilbud underrättat Garibaldi om förhållandet, satte sig den oväntade reserven i rörelse och uppnådde snart valplatsen. Den kom lagom för att se trikoloren vaja på hvardera af de begge höjder, mellan hvilka vägen till Palermo bär. På denna väg, numera fri, kastade sig den lilla ryttartruppen, sättande öfver döda och sårade efter de kungliga trupperna under deras vilda flykt mot Palermo.

Snart märkte dock Landolfo, att den sköna anförarinnans kind, nyss blossande röd, alltmer började blekna, och han såg henne vackla i sadeln. Att göra halt, mottaga den af-svimmade i sina armar och föra henne till foten af ett skuggande oljoträd, var för Landolfo ett ögonblicks verk. Sedan han lemnat henne i några trognes vård, steg han till häst och fullbordade, i spetsen för ryttarne, förstörelseverket. Återkommen, mötte han sin general, den han genast förde till det ställe, der han lemnat Alcina. Hon hade_ redan återfått sansen, men stödde sig blek och matt mot sin om-gifning.

»Ack!» suckade hon, i det Garibaldi slöt henne i sina armar, »ack! Jag är en dålig hjeltinna. Dessa fasansfulla scener ha nedslagit hela mitt mod!»

»Tacka för det fridens och kärlekens Gud!» tröstade henne Garibaldi. »Det har varit mitt grymma öde att nödgas egna hela mitt lif åt ett yrke, som jag hatar af hela min själ. Men qvinnans bör det aldrig under några vilkor blifva. Man har sagt om Annita, min maka, att hon följde mig i kulregnet och for lika vildt fram som jag. Hon följde mig, ty hon var troheten sjelf och försakelsen. Men ingen bloddroppe fläckade hennes hand, om ej det blod hon strök bort ur en klufven panna eller från ett sönderskjutet bröst. Först efter striden började hennes verksamhet, och fältet för den var alltid stort, liksom det blodiga fält ni här ser framför er. Qvinnans plats är icke_ der man förstör, utan der man helar. Der är er plats, signorina! Der helsar jag i er Siciliens hjeltinna!»

Källa: Project Runeberg ·