Sida 19
Gården vid Gumshornsgatan
mest ansedda grosshandelshuset i Stockholm. Der fanns endast matta i förmaket och inte en enda droppe vin dracks om hvardagarne. En afton skulle äldsta dottern på börsbal, och hon skickade efter en som klädde henne i håret. Men när grosshandlaren fick se det, sa’ han: »Är du inte så gammal att du kan kamma dig sjelf, så kan du så gerna vara hemma från balen,» och från den stund fick ingen hårkläderska sticka näsan inom hans dörr. Så var det då, men hur är det nu? Nu finns det väl knappast någon handtverksdotter, som inte låter kluta ut sig i håret, så hon ser ut som hon hade en krokan på hufvudet. Ack, herr kyrkoherde, det behöfs inte eld och svafvel för att förgöra verlden. Lyx och flärd dra nog försorg derom.»
»Det der har nog sin riktighet,» medgaf kyrkoherden; »men, min goda fru Strandlund, är ni rätt säker på, att ni sjelf är alldeles fri från samma fel?»
»Hvem? Jag? Jag, som ännu går i samma klädning jag burit i tio års tid!»
»Men det der skåpet?» yttrade kyrkoherden, i det han riktade sina blickar mot ett större hörnskåp af valnöt; »jag minns inte nu, hur många tusen lod silfver förvaras i detta gamla skåp.»
»Hå kors!» utropade gumman; »det är ju helt annat det; det der är saker af värde, och sådant kan väl inte vara lyx!»
»Åjo men, och en dyr lyx till på köpet,» förklarade kyrkoherden; »den är mycket dyrare än innanfönster och mattor, för att ej tala om hårklädseln. Tänk, hur mycket godt man kunde göra för hvad allt det der kostat! Hur mycket för Gud och menniskor behagligt!»
Fru Strandlund skakade på hufvudet och ärnade svara, ty på ord sparade hon ej, då hennes man i detsamma trädde in, bärande i handen en gammal helstrumpa af ylle.
»Den der är stoppad både utan och innan,» anmärkte kyrkoherden skrattande; »minsann ser den inte ut som den vore dragen på ett riktigt ben.»
Så var det ock. Men benet var, liksom kung Midas’ öron, af guld. Den ena riksgäldssedeln kröp fram efter den andra, och när de sammanräknades, utgjorde de den smånätta summan af 43,000 riksdaler.
»Det var för väl jag kom att gå hit,» yttrade kyrkoherden, med häpnad betraktande en summa som vida
Källa: Project Runeberg ·