Sida 208
Historien om en skeppsbotten
gatorna genomskära hvarandra, är den största i Palermo och kallas Piazza Vicliena.
Den 27 maj på eftermiddagen var det nära nog folktomt på Palermos gator, och minst lifliga voro de begge stora pulsådrorna. Endast soldater och sbirrer förmärktes der, springande om hvarandra. De näst föregående dagarne hade rykten kringlupit om segrar, som de kungliga vunnit. Ena dagen hade Garibaldi stupat på något slagfält; den andra hade han, tillfångatagen, skjutits på stället; den tredje var han hängd. Han var död, och det flere gånger. Men det oaktadt hade han, tidigt på morgonen af den dag, som nu var inne, visat sig med sina friskaror på Monte Pellegrinos spets och Bagherias kullar. Då låg han öfver staden som ett moln. Mot middagen hade molnet stigit ned, och allt kungligt, som kunde fly, hade flytt för skyfallet. Detta hade Palermo sett med egna ögon.
Och ännu rörde sig icke stadsboarne. Garibaldi af-vaktade blott ett första utbrott inom staden för att rycka in. Han visste, att ett utbrott var förberedt, och man be-höfver ett sådant, när man med 2,000 man, hans dåvarande styrka, vill intaga en befäst stad, försvarad af 25,000. Han kände Palermos outsläckliga hat till sina förtryckare; men kanske kände han ej, att det fanns en känsla starkare än hatet, nämligen fruktan — fruktan för Maniscalco, högste polischefen öfver hela Sicilien med Palermo till residens. Flertalet af stadens befolkning trodde verkligen, att Garibaldis uppträdande på höjderna och de kungligas flykt endast voro scener ur en teatralisk föreställning, uppgjord af Maniscalco, för att narra innevånarne till ett nytt upplopp och deraf finna anledning till nya blodbad öfver deras stad.
Maniscalco, alltsedan 1848 styrelsens högstbetrodde man på ön, beskrifves som den värsta blodhund en despot kan lössläppa på ett folk. Nära nog osynlig, och likväl allestädes närvarande, hade han ett öra vid hvarje dörr och ett öga i hvarje tapetblomma. Den minsta knystning eller min af missnöje voro liktydiga med fängelse eller död. Det fanns väl knappast någon familj på Sicilien, som under hans styrelse icke burit sorgdrägt efter någon slägting, antingen hängd eller lefvande begrafven i de af vatten halffylda fängelsehålorna under Castello a Mare. Hans grymhet var endast jemförlig med hans snikenhet. Rika familjer, om än
Källa: Project Runeberg ·