Sida 215
Historien om en skeppsbotten
hamnen för att der stiga ombord på de kungliga skeppen. Det fruktansvärda citadellet hade, af brist på proviant och ammunition, gifvit sig åt Garibaldi, nu Siciliens diktator. De tornklockor, som icke lågo begrafna i sina kyrkors grus, sjöngo öfver vatten och land den högtidliga segerhymnen.
Det var mot skymningen af denna segerdag som en äldre man trängde sig fram mellan de jublande skarorna på Palermos strand. Hans gestalt af medelstorlek var starkt bygd. Hans hår, liksom hans skägg, var grått, men tätt och knollrigt. Ögonen, stora och svarta, läpparne tjocka, något utstående, hyn lindrigt skiftande i gulgrått. Det låg något af mulatt i dessa markerade anletsdrag. Hans ljusgula sommardrägt glänste soligt, liksom kring en kraftfull växt från tropikens zon. Han följdes på något afstånd af en negergosse med en portfölj under armen. Flere af dem, som under trängseln mötte mannen, helsade honom med ett blandadt uttryck af beundran och nyfikenhet. De hade sett honom redan tidigt på morgonen landstiga från en lustjakt med två master och en ångskorsten, och de hade läst på begge relingarne af denna jakt namnet Monte-Christo. Mannen, fortsättande sin väg, stannade först vid porten till La Flora, en ståtlig promenadplats invid hafvet. Massor af folk, och bland dem de välbekanta röda jackorna, trängdes deromkring under gladt sorl, likt surret af svärmande bin.
När mannen inträdt i parken, möttes han af flere personer, och snart gick namnet Alexandre Dumas från mun till mun.
»Välkommen, Alessandrol» helsade Garibaldi, omfamnande sin gamle vän.
Garibaldi gaf nämligen i La Flora en fest för sina officerare och för ledamöterna i den civilstyrelse han redan tillsatt i Palermo. Det glödande Syrakusavinet flöt i strömmar. Det var blott ett enda glas fyldt med vatten, och detta stod framför Garibaldi. Ingen dygd felas i denna dygdernas harmoni. Men hans vän Alessandro drack desto mer. Det är så vanligt hos skalder och författare. Allt på Guds gröna jord måste de göra sig till godo.
»Giuseppe!» yttrade Dumas vid ett tillfälle till Garibaldi, »min höge kejsare är missnöjd med er.»
»Den stund han vore nöjd med mig sköte jag mig bestämdt för pannan,» svarade Siciliens diktator; »men låt
Källa: Project Runeberg ·