Sida 216
Historien om en skeppsbotten
oss tala om angenämare saker än om kungar och kejsare! Jag ser ej gerna skuggor på en dag som denna. Låt mig i stället presentera för er mina yngre fältkamrater. De äldre känner ni förut.»
Dervid presenterade han för författaren Chiossoni, Landolfo m. fl.
»Dessa äro mina musketörer,» tilläde han; »men så lyckliga som edra bli de ej. Ju äldre edra bli, desto kraftigare och väldigare blifva de. Naturens ordning finnes ej för dem. Den dag de fylla hundra år skola de bära Himalaja på sina skuldror.»
»Kritiken är bitter, men träffande,» medgaf Dumas; »mina hjeltar öfverväldiga mig jemnt. En författare borde, den gode guden lik, vara på samma gång uti och öfver sitt verk . .. Men, o himmel, hvilken härlig solnedgång!» utbrast författaren med ansigtet mot vestern.
Solen nedgick i detsamma, och det ögonblick var nu inne, då mörkret tvärt faller öfver land och haf i södern.
»Men hvad betyder det der!» utbrast ånyo Dumas med blicken mot sydost. »Brinna två solar öfver Cyklopernas gamla ö? Och går den ena upp, i detsamma den andra sjunker?»
I sydost visade sig ett flammande sken, som allt starkare slog ut öfver fästet. Alla vände sina ögon ditåt.
»Det är Etna,» upplyste Garibaldi; »äfven Etna ger sin qväfda låga luft!»
Nu hade haf och himmel i en enda låga sammansmält. Folkskarorna på Palermos strand blottade sina hufvud. Aldrig hade Etnas utbrott förefallit dem så storartadt skönt som i denna stund. Sågo de deri den nya frihetens sken, genombrytande natten och mörkret?
Källa: Project Runeberg ·