Sida 227
Historien om en skeppsbotten
1SN GAEIBALDIS FÄLTKAMRAT.
231
Slutord.
Midt i Florens’ Casciner är en stor öppen plats, der hvarje söndagseftermiddag klockan 3—6 harmonimusik uppföres. Just då jag och mina Garibaldi-vänner inkommit der, mötte vi samma åkdon, som nyss beredt dessa en så glad öfverraskning. Nu stannade åkdonet, och ett gladt rop hördes derifrån, hvarefter en ung, lång, men något blek herre hoppade ur, skyndade mot oss och tryckte de begge Garibaldi till sitt bröst, men blott med tillhjelp af venstra armen. Vidare lyfte han, likaledes med venstra armen, en treårig gosse ur vagnen, och slutligen hjelpte han äfven derutur, och alltid med samma arm, en ung, ståtlig dam med ögon af natten, men med ett leende kring sin mun, med solen beslägtadt. Så hade jag den äran att bli förestäld för Landolfo Stecchi och hans fru, född Alcina Florio. Hon höll sitt ord: hon var den högra armen.
Jag hade svårt att taga mina blickar från den lilla gossen. Han var iklädd jacka, byxor och kappa, men allt i samma snitt och färg, hvaruti man vanligtvis ser Garibaldi afbildad. Och han hette Giuseppe, likaledes efter sin gudfar på Caprera.
Källa: Project Runeberg ·