Sida 231
Historien om en skeppsbotten
Fågelfängaren.
[ågelfängaren hör till den talrika hamnbuseklassen, som, utan bestämdt yrke och hem, för det mesta uppehåller sig vid hamnarne och på torgen, görande föga gagn, men spelande hvarjehanda spratt, hvar och när den kommer åt, en mer fruktad än ansedd fiende till skutskeppare och månglerskor. Den hamnbuse, som ledsnat vid hamnarne och torgen, blir merendels fågelfängare, köper eller gör sig sjelf en fågelbur, begifver sig med den ut i skogarne omkring hufvudstaden och lefver der ett fullständigt zigenar-lif, sofver på bergen och vaknar vid fågelsång, utan att just derför vara någon synnerlig beundrare af den sköna naturen. Han läskar sig vid källans rand och plundrar närgränsande trädgårdar på äpplen, morötter och rofvor, ty man kan icke lefva af bara vatten, solsken och fågelqvitter. Han fångar grönsiskor, domherrar, sidensvansar, och, i brist på bättre, tager han sparfvar, dem han sedan för med sig till staden och utbjuder åt hugade spekulanter. Ofta köper man af honom hans fåglar endast för att få återge dem friheten. Stundom är han hemma i konsten att tämja kanariefåglar och lära starar tala ett språk, vanligtvis uppblandadt med Romani, hvilket han är särdeles hemma uti, till följd af den intimare beröring han ofta nog har med tjufvar och skälmar, ty han är aldrig nogräknad i val af sällskap. Sön-dagarne tillbringar han utom tullarne, i synnerhet på de s. k. Tyskbagarbergen, der han med någon Kalle eller Janne af sina bekanta spelar kronvågg, gubben opp, eller andra omtyckta singelspel. Har han otur och förlorar, så är han icke ängslig för att med våld återtaga sina slantar och gör
Källa: Project Runeberg ·