Sida 236
Historien om en skeppsbotten
måtte dö, innan den kommer på fiskbrädet. Deraf deras benämning eller titel. Detta arbete är långt ifrån det lättaste, ty hela dygnen om måste de hålla sumparne i rörelse medelst ett vid masten fastbundet tåg, i hvars ena ända de draga, under det att vid den andra för balansens skull är fäst en stor sten. En gång öfvervoro vi i poliskammaren ett förhör med en sådan personnage.
»Hvad är du för en figur?» frågade polismästaren.
»Jag är sumprunkare,» svarade den tilltalade.
»Hvad är det för slag? Hur högt står det i rangordningen, din hamnbuse?»
»Åh, det är allt ett strå hvassare än hamnbuse,» förklarade sumprunkaren, »och,» tilläde han med en viss stolthet, »det är inte alla som ha så många lif i sin hand som jag.»
Och deruti hade han otvifvelaktigt rätt. Tillgången vid våra hamnar och broar af lefvande fisk beror verkligen af det nit, hvarmed han sköter sitt kall. Sjåarne bo inhyses hos fattigt folk och lefva på fullkomlig ungkarlsfot, hvilket nog är det klokaste de kunna göra. De skulle också ha föga utsigt till något förmånligare parti.
Källa: Project Runeberg ·