Sida 46
»Diamantögon» och »cirkassiska gropar»
och de efterapande röjde en viss artistisk färdighet. Flitiga efterspaningar gjordes, med Nunnornas gård till utgångspunkt och med någon ledning af den ganska utförliga beskrifning gradpasseraren gifvit öfver den enda lefvande varelse han vid tillfället sett, den unga flickan. Den deremot, som han endast genom känseln erfarit, hade han svårare att beskrifva. Men alla efterspaningar syntes fruktlösa.
Middagstiden en dag lemnade Frans v. K**, hvilken nu höll på med underofficersgraden, Fredrikshof, och, såsom boende vid Tullgatan, valde han vanligtvis den genaste vägen eller Gumshornsgatan, redan omnämnd i en föregående berättelse. I detsamma han svängde in på denna ödsliga väg, varseblef han ett temligen högväxt fruntimmer, kommande norrifrån med ungdomligt lätta steg, klädt i mörk vinterkappa och hufva af samma färg. Han hade knappt hunnit förbi det venstra hörnet eller den lilla ruskiga kors-virksbyggnad, hälften sten, hälften trä, som bildar detta hörn, då han befann sig öga mot öga med damen i hufvan.
Det klack till i vår gradpasserares bröst, mera bittert än ljuft. Ansigtet i hufvan var mycket ungt och vackert: »fint hvälfd panna, diamantögon, rak näsa, liten, svällande körsbärsmun och cirkassiska gropar i kinden», just samma uttryck gradpasseraren begagnat, när han i minnet sökte göra ett porträtt af henne, som han den der aftonen såg i Nunnornas gård, ett porträtt mindre dock till fromma för honom sjelf än för kongl. poliskammaren i Stockholm. En skämttidning hade gjort sig mycket lustig på bekostnad af uttrycken »diamantögon» och »cirkassiska gropar».
Frans v. K** hade vid tillfället så mycken sjelfbehersk-ning, att han icke gjorde min af att känna igen henne. Deremot föreföll det honom, som om ett uttryck af ängslan, om också blott ögonblickligt, beskuggat dessa vackra anletsdrag.
»Förlåt,» sade han, stannande framför den sköna, »och undra inte på att jag, ehuru alldeles obekant, vågar tilltala er. Men jag har i veckor, och det nästan dagligen, gått denna tråkiga gata utan att möta en enda menniska, då jag ändtligen i dag för första gången har den lyckan att. . .»
»Då har jag bättre tur, min herre!» inföll hon med ett behag i rösten, som motsvarade allt det öfriga; »det är första gången jag går denna gata och möter genast en ung
Källa: Project Runeberg ·