Sida 49
»Diamantögon» och »cirkassiska gropar»
knifstöten säkrast kunde träffa, under det den venstra armen, grof och knölig som grenen af en ek, lyfte sig till parad mot värjan.
Frans v. K**, som visserligen anade, att han förut haft att göra med dessa grofva armar, men derjemte insåg, att •han härvidlag endast borde gå försvarsvis tillväga, begagnade sig af detta uppehåll, makade sig allt närmare intill porten, kom lyckligen ut på gatan och satte af i fullt språng för att skaffa förstärkning, ty han tvifkde icke ett ögonblick på, att det var samma grofva förbrytare polisen då som ifrigast slog efter. Men det förgick en qvarts timme, innan det lyckades honom att i denna ödsliga trakt finna folk, och när han ändtligen, behörigen eskorterad, återsåg huset med svarta porten, befanns Mörkret lika folktomt som Nunnornas gård.
Emellertid trodde man sig genom vår gradpasserares senare äfventyr ha funnit den rätta ledtråden, och man lyckades också få i dagen, att ett år förut en person med den svartmuskiges utseende arbetat på ett litografiskt tryckeri i staden. Men dervid stannade det, och inom ett år var hela den saken glömd, liksom så mycket annat.
Men inemot fem år efter Frans v. K**s gradpassering i Stockholm mottog notarien Sjögren följande skrifvelse från honom:
»Kära brorl
Flärmed sändes femte eller sista betalningen af mitt lån i Banko-diskonten. Så är jag nu den skulden qvitt, gudnås! Jag har under två och ett halft års tid haft åtminstone något att tänka på och arbeta för, och det är dagens sanning. Du minns, att jag i Stockholm klinkade litet på piano, och du minns kanske ock, att jag hos instrumentmakar Rosenvall, i hvars hus vi umgingos, lärde mig stämma sådana. Nåväl, jag tog mig för att ge- lektioner i musik för 24 skilling i timmen och stämma piano för 1 rdr pr styck. Jag hade fullt upp att göra, och allt gick bra. Om Bankodiskonten och du, som gått i borgen, ha en god tanke om mig, hvilket kommer mig till pass i en framtid, så är det mina lektioner och min stämnyckel jag derför har att tacka. Men en dag blef jag befald till min öfverste. »Hvad tunnor tusan tar löjtnanten sig till 1» ropade han emot mig; »passar
Bilder ur verkligheten. V. 4
Källa: Project Runeberg ·