Sida 68
Stånddrabantens gård
urskilja den nykomnes anletsdrag, men såg honom slutligen närma sig engelsmannen, taga en stol och sätta sig vid samma bord som han.
»Om förlåtelse! Hvad är det för godt min herre förtär?» frågade den nykomne på ren svenska. Jag spratt till, och rösten föreföll mig dessutom något bekant.
Engelsmannen teg, men ruskade på hufvudet, till tecken att han icke förstod hvad som sades.
»Hvad har min herre i glaset der?» fortfor min landsman, i det han förde ett finger till brädden af engelsmannens glas.
»Grogg,» svarade denne, som åtminstone förstod pantomimen.
»Jaså, det är grogg.»
»Grogg, yes.»
»Grogg!» ropade min landsman, vändande sig till uppassaren, som ögonblickligen försvann och snart återkom med ett lika stort fyldt glas, hvilket han stälde bredvid engelsmannens.
Min landsman fattade sitt glas, förde det intill engelsmannens, klingade med honom och tog sig en klunk. Engelsmannen nickade och gjorde detsamma.
»Min herre är förmodligen engelsman?» började ånyo min landsman.
»Englishman, yes.»
»Jag är svensk, jag,» tillkännagaf den andre och klingade ånyo med sin bordskamrat, förtjust öfver att denne så väl förstått honom.
Engelsmannen förstod nog meningen med klangen och drack duktigt; men ruskningen på hans hufvud röjde, att han icke förstått något vidare.
»Från Vesterås,» fortsatte min landsman; »vara från Vesterås,» upprepade han, i tanke att göra sig bättre förstådd, om han talade på samma sätt som han hört utländingar tala i Sverige, när de rådbråka svenska.
Men icke ens det hjelpte. Engelsmannen bara ruskade på hufvudet.
»Vara från Stockholm!» skrek min landsman.
»Well, then I know,» svarade nu engelsmannen med en nickning, som röjde, att han åtminstone kände namnet på Sveriges hufvudstad.
Källa: Project Runeberg ·