Sida 269
Kråknästet ...
henne på flere år och kanske skall hon med nöje emottaga oss... Hvarom icke, blir det väl någon råd, och Gud skall ej öfvergifva dem som vända sig till honom.»
Ellen, som hitintills suttit jemte de öfriga på soffan och afhört samtalet utan att deltaga deri, lemnade nu sin plats och gick till ett bord, som stod i ett hörn af rummet.
»Hvad jag gerna ville visa notarien min skrifbok!» sade hon, i det hon ur bordslådan framtog den ifrågavarande skrifboken.
»Hvad är det för infall, mitt barn?» anmärkte modern; »hur kan du nu besvära notarien med sådant!»
»Jo, det kan hon visst,» svarade Konrad småleende; »jag ser alls ingenting ondt deruti!» Dervid närmade han sig Ellen.
»Tala sakta och titta inte åt fönstret!» hviskade hon till honom, medan hon bläddrade i skrifboken och såg deruti, liksom vore hon uteslutande sysselsatt dermed.
Konrads blick sökte frågande hennes.
»Under hela tiden vi suttit tillsammans der på soffan och talat,» hviskade Ellen, »har det förefallit mig som om ett hål vore borradt i fönsterluckan och att någon utifrån lyssnade till hvad som sades härinne.»
»Verkligen?»
»Ja.»
»Hvem kunde det vara?... Inte rätt gerna en vanlig tjuf, en sådan hade säkert vid första ögonkastet funnit, att ingenting här funnes att stjäla.»
»Jag misstänker...»
»Hvem?»
»Det är säkert magistern.»
»Magister Olenius?»
»Ja!»
»Men hvaraf slutar Ellen till det?»
»Både i går och i dag har han gått förbi flere gånger och alltid så nära fönstret som möjligt... När han gått förbi, har han ständigt saktat sin gång och tittat skarpt hitin.»
»Det kan väl hända, men det är väl derför inte så gifvet att...»
»I dag när det började skymma,» inföll Ellen, »och då jag var ute för att hålla till luckorna, såg jag någon, som stod ett stycke härifrån huset med ryggen vänd åt mig.»
»Och som var han?»
»Jag tyckte mig bestämdt känna igen honom.»
Källa: Project Runeberg ·
