Sida 32
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Denne, som tror att konungen vinkar honom till sig, börjar springa efter vagnen; men de åtta bondkamparne, färdiga att hvart ögonblick stupa för sin konung, föra snart sin dyrbara börda ur den flåsande klockarens synkrets.
När klockaren om aftonen träffade sin måg, sade han till denne:
»Hans majestät måtte väl inte tro att jag tog till för litet, när jag talade om sjette à sjunde kornet, som tvärtom är ganska högt tilltaget. Eller kan hans majestät verkligen föreställa sig, att vi, såsom mitt jätteax utvisade, få ända till det femtionde?»
»Jag var för långt borta för att kunna höra hvad kungen sade,» svarade länsmannen, som ville låta påskina att han förstod franska.
»Kan det då vara sanning, hvad jag en gång hörde om vår nådige konung!» fortfor klockaren.
»Hvad var det, svärfar?»
»Jo, kungen, som har många landtegendomar, dem han nödgats köpa af fattiga adelsmän, hade en gång undrat öfver att man inte sådde hvete i stället för råg, som blott betalas med hälften af hvad hvetet kostar.»
»Kungen har rätt,» förklarade länsmannen; »vore bättre få ut sina löner i hvete.»
»Hm!» mumlade klockaren, tilläggande derefter högre: »Men jag begriper inte... När kungen for, vinkade han mig flere gånger, liksom ville han jag skulle komma efter... Jag undrar hvad det betydde.»
»Hvad det betydde,» upprepade länsmannen skrattande; »jo, det betydde: akta ryggtaflan... ingenting annat än akta ryggtaflan, svärfar, ryggtaflan... ha ha ha!»
Klockaren funderade en stund.
Derefter sade han, i det han öppnade sitt klaver och satte sig dervid:
»Nå nå! Man kan allt för väl vara en stor konung utan att vara landtbrukare, liksom man kan vara en hjelplig orgelnist utan att kunna styra ett rike.»
*
Källa: Project Runeberg ·
