Sida 366
»Och hvad skulle det vara?»
»Att jag icke har barnets lättrogenhet. . . Men icke nog dermed: det är äfven min fasta föresats att söka upplysa alla andra, hvilka kunde vara lika lättrogna som ni anser mig vara.»
Markisinnans svarta ögon slungade på den unge mannen en blick, flammande och vild som blixten.
Armand satte mot blixten ett trotsigt leende.
»Ni tror mig då ej?» frågade hon med snart återvunnen köld.
»Nej,» svarade Armand utan vidare omständigheter.
Markisinnan tycktes fundera på något. Derefter sträckte hon ut ena armen mot marmorbordet, fattade en gyllene ringklocka och ringde.
Denise inträdde blek och darrande.
»Denise,» sade markisinnan efter att länge ha betraktat den förskräckta flickan, »det är nu återigen fråga om den der biljetten, som redan åstadkommit så mycket oväsen. . . Den unge mannen der tror, att det var en skrifvelse från hertigen till mig... Är det så?»
Denise såg ömkelig ut, och hennes läppar rörde sig utan att gifva något ljud.
»Svara, Denise!» uppmanade markisinnan; »har hertigen skrifvit denna biljett?»
»Nej, madame!» svarade ändtligen kammarjungfrun, stirrande på mattan.
»Är det något mer ni vill, att jag skall fråga den stackars flickan?» vände sig markisinnan till Armand.
»Jag skulle naturligtvis gerna vilja veta, hvem som skrifvit den,» svarade denne.
»Och ni vill, att jag skall göra henne denna fråga i en främmandes närvaro?»
»Ja, i fall ni anser er böra öfvertyga mig om sanningen. »
»Ni drifver er obarmhertighet bra långt, monsieur,» sade markisinnan med en medlidsam blick på kammarjungfrun. »Denise, du måste uppriktigt säga den unge mannen hvem som skrifvit den.»
»Jag?» utropade Denise, skådande än på markisinnan och än på Armand, under det hon skälfdp i alla leder.
»Du har ingenting att frukta, mitt barn,» fortfor markisinnan; »du har min förlåtelse och behöfver ingen
Källa: Project Runeberg ·
