Sida 88
III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560)
innehafvare alla voro konungahusets fränder och tillhörde Sveriges förnämsta ätter.
Det har visat sig, att äfven de bland rådsherrarne, som blefvo konungens främste förtroendemän och sekrete råd, aldrig kommo att tjänstgöra regelbundet eller i begränsade och bestämda funktioner, utan som förr endast mottogo tillfälliga och till innehållet vexlande uppdrag. De öfrigas statstjänst i centralregeringen blef af samma art, endast vida mindre trägen, i många fall synbarligen till och med sällsynt.
Först mot slutet af konung Gustafs regering dyker idén om en permanent tjänstgörande rådsinstitution upp på nytt, åter i ny form och under egendomliga förhållanden. I ett rådslag, som enligt den bevarade handskriftens ingress afgafs den 25 febr. 1557 af hertig Erik och Peder Brahe, hemställes, att sex gode män måtte utnämnas till konungens hofråd för att skiftesvis vara hos honom tillstädes tre och tre under tre månader i sänder. Dessa hofråd skulle i allmänhet biträda i regeringsärenden, såväl inom kansliet och kammaren som vid rättegångar och vid mottagande af menige mans klagomål. De borde till konungen afgifva berättelse om sin verksamhet; måhända får detta anses uttrycka en förslagsställarnes afsikt, att hofråden skulle arbeta med en viss själfständighet. Hvilka former de för öfrigt tänkt sig för tjänstgöringen, framträder icke i den skisserade instruktionen. Af de sex föreslagna tillhörde två, en i hvardera gruppen, riksrådet; de fyra andra voro frälsemän utområds.
Titeln hofråd är uppenbarligen antingen upptagen från Pyhys terminologi eller hemtad direkt från Tyskland. I hvarje fall användes den här i en specificerad betydelse: den betecknar en verkligt ny institution. Här föreslås en fast rådskorporation vid hofvet, till sin hufvudkontingent bestående af män, som icke
Källa: Project Runeberg ·