Sida 90
III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560)
Det sätt, hvarpå rådsherrarnes tjänstgöring i centralregeringen artade sig, är betecknande för regeringens allmänna karakter. Liksom denna tjänstgöring aldrig konsoliderade sig till mera regelmässiga funktioner, så saknas i allmänhet hvarje spår till en utveckling, som kunde tydas såsom en begynnande ny ämbetsbildning.
Och ej nog därmed, att nya ämbeten ej uppstodo. Äfven sådana, som redan funnos, åtminstone nominellt, försvunno nu.
Krigsrådens och superintendentens ämbeten hade upphört att fungera redan vid den första brytningen med det tyska regeringssystemet. Nu kommo äfven titlarna ur bruk. Först år 1560 framkastades en tanke på att återupptaga krigsrådsvärdigheten. I en försvarsplan, som med anledning af Danmarks hotande hållning i juni detta år uppgjordes af hertigarne Erik och Johan samt tvänne rådsherrar, föreslogo nämligen dessa, att Sten Eriksson och Peder Brahe skulle blifva krigsråd och öfverstar för knektarne. Förslaget sattes icke i verkställighet.
Det enda återstående riksämbetet, marskens, försvann med Lars Siggessons död år 1554. Konung Gustaf tillsatte sedan ej någon marsk.
Organisationsperiodens hofmästare och hofmarskalk hade vid sidan af sina hofgöromäl på ett och annat sätt fått biträda äfven i regeringens ärenden. Här förelågo uppslag af samma art som den utveckling, hvilken i ämbetsbildningens äldre tider gjort funktionärerna vid hofvet till organ för administrationen. Men dessa uppslag fullföljdes icke. Hofmästaren omtalas ej vidare; denna värdighet torde alltså hafva upphört. Hofmarskalken sattes däremot i ett par hofreglementen eller »hofordningar» af år 1544 i spetsen för hofvets personal. Såsom sådan nämnes också samma år tysken Hans Garstenberg; Silstrang hade alltså lämnat sin post. Inom administrationen framträder han emellertid icke.
I hofordningarna af år 1544 och i ett liknande reglemente,
Källa: Project Runeberg ·