Sida xiii
Förord
framställning angår därföre så godt som uteslutande organisationen af den »styrande» eller »förvaltande» centralmyndigheten enligt den begränsning af dessa begrepp, som en senare tids åskådning fastslagit, och upptar rörande den kungliga domsmakten ej mer än hvad som för sammanhangets skull varit nödvändigt.
Den kronologiska begränsningen af ämnet beror naturligtvis därpå, att jag anser den ifrågavarande perioden i centralförvaltningens historia liksom i så många andra afseenden utgöra ett helt för sig.
Utgångspunktens fixering till Gustaf I:s tronbestigning torde knappt behöfva motiveras. Om det är en fastslagen sanning, att denne konung uppbyggde Sveriges statsordning på nytt från grunden, så gäller den sanningen ej minst i fråga om centralregeringens organisation. Anmärkas må endast, att det naturligtvis i alla händelser skulle hafva varit fördelaktigt, om en någorlunda utförlig framställning af den svenska Medeltidens organisatoriska utveckling på centralregeringens fält hade kunnat ställas såsom bakgrund till den med Gustaf I begynnande hufvudundersökningen, men bristen på förarbeten har gjort detta omöjligt; det skulle hafva kräft ett ingående källstudium äfven för Medeltiden, alltså föranledt en ytterligare nästan obegränsad utsträckning af undersökningen tillbaka i tiden. Jag har därföre nödgats inskränka mig till att inledningsvis gifva en kort öfversikt af grundkarakteren i Medeltidens organisatoriska principer inom detta område.
Skälen till att året 1594 satts som afhandlingens slutgräns skola framgå af själfva framställningen. Med detta år afslutas ett skede i den svenska förvaltningshistorien af säregen karakter, det skede då det rent personliga konungadömets oförmåga att utfylla statsstyrelsen blir uppenbar och organisationsprincipen därföre på allvar vinner insteg åtminstone i teorien, men blir ett program för den maktsträfvande aristokratien, som i viss mån är riktadt mot konungamakten. Under den brytningstid, som tager sin början med Sigismunds afresa från Sverige år 1594, mognar konflikten mellan aristokratien och det nationella konungadömet, företrädt af hertig Karl, den aristokratiska strömningen kväfves i blod, och konungadömet återvinner i Karls person sin gamla styrka samt tar nu själf ledningen af ett organiserande arbete men ger detta en väsentligen annan karakter, än ansatserna under 1500-talets senare hälft hade ägt.
Hvad som ofvan blifvit sagdt om bristen på förvaltningshistorisk litteratur i allmänhet gäller ej minst om perioden 1523—1592. Forssells banbrytande forskningar i 1500-talets inre historia hafva i allmänhet icke sträckt sig till den centrala förvaltningens former och kunna därföre endast medelbart komma min undersökning till godo, i den mån de äro af grundläggande betydelse för uppfattningen af tidehvarfvets allmänna karakter. Endast i sitt äldsta arbete, Bidrag till historien om Sveriges förvaltning under Gustaf den Förste (Ak. afh., Sthlm 1866), berör denne forskare äfven
Källa: Project Runeberg ·