Sida 133
I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen
uppförts med ståtliga titlar: Peder Brahe såsom »öfverste hofmästare och sekrete råd», Svante Sture som »öfverste marskalk», Birger Nilsson (Grip) som »öfverste amiral», Gustaf Johansson som »öfverste kammerlin», Gabriel Kristersson (Oxenstjerna) som »öfverste räntmästare». Andra män af framstående ätter äro upptagna såsom »vice marskalk», »under-hofmästare», »under-amiral» samt i andra lägre värdigheter, och slutligen finner man poster för den personliga uppvaktningen: stallmästare, funktionärer vid taffeln, köksmästare, o. s. v.
Titlarna kunde naturligtvis här ej gärna beteckna ämbetsvärdigheter i egentlig mening, utan måste hufvudsakligen hafva afsett att förhöja den yttre glansen af den kunglige friarens svit. I och för sig äro dock de flesta af dem namn på ämbeten af olika slag. Med ett eller annat undantag torde de hafva varit kända i Sverige redan tidigare, men åtminstone de viktigaste voro ej i bruk under konung Gustafs sista år, och allt talar för att de nu upptagits efter främmande mönster. Den blifvande svenske konungen hade således sin uppmärksamhet fästad vid de högre och lägre värdigheter, som annorstädes omgåfvo tronen, och ville införa dem i sitt hof.
För tillfället torde denna tanke ej hafva kommit till utförande. Intet antyder, att konung Gustaf gillat eller bekräftat projektet, eller att dess titlar verkligen applicerats på Eriks följe, när denne i aug. 1560 anträdde sin färd. Denna afbröts genom den gamle konungens död, innan Erik ännu lämnat Sverige.
Af den allmänna åskådning, enligt hvilken alla regeringsorgan voro konungens enskilda, ej statens tjänare, måste det blifva en själfklar följd, att vid en regents död alla af honom gifna
Källa: Project Runeberg ·