Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden

högviktiga mål, om han så funne för godt. Här var dock endast fråga om en nämnd eller borgrätt af samma art som den förut vanliga, och intet antyder, att man vid denna tidpunkt tänkt sig någon förändring i denna nämnds häfdvunna karakter, dess till hoftjänare eller deras vederlikar inskränkta befogenhet och dess växlande sammansättning. Några månader senare, i början af mars 1562, är emellertid en kunglig nämnd såsom fast, allmän öfverdomstol bevisligen i verksamhet. Huru och när den konstituerats, har icke varit möjligt att utreda, men dess tillkomst ter sig närmast som en ombildning af den i borgrätten fungerande nämnden till permanent med utsträckning tillika af dess myndighet till hela den allmänna rättskipningen.

Några stadganden om nämndens sammansättning äro icke bekanta. Af dess protokoll och af andra underrättelser framgår, att den till sin hufvudkontingent bestått af fast anställda bisittare. Ett par af dessa tillhörde lågadeln, de öfriga voro ofrälse. Äfven här ger sig analogien med borgrätternas nämnd, som likaledes vanligen till största delen bestod af lågbördiga män. Antalet af de fasta bisittarne torde aldrig hafva varit fixeradt, och inga regler för nämndens beslutmässighet kunna skönjas. Färre än sex bisittare omtalas icke; i öfrigt växlar siffran. Till de ordinarie ledamöterna fingo stundom tillfälligt adjungerade sluta sig, så väl förnämligare män, riksråd, adelsmän, biskopar, som borgare och andra lägre ofrälse. Traditionerna från konung Gustafs tid uppehöllos således äfven i denna punkt, och nämnden blef aldrig någon ovillkorligt begränsad korporation.

Det följde af tidens förhållanden, att den kungliga nämnden ej stationerades fast på ett ställe, utan höll sina sammanträden på olika orter efter omständigheterna. Utom Stockholm förekomma flera städer och gårdar i både Svea- och Götaland i protokollens datering. Instruktionen för den hösten 1563 tillförordnade regeringen i Stockholm innehöll en uttrycklig föreskrift, att nämnden skulle hvart tredje år draga omkring till alla landsändar i hela riket för att skipa rätt i de förnämsta städerna och äfven annorstädes, där menighet församlades, framför allt vid de stora marknaderna.