Sida 153
I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen
Äfven i fråga om nämndens befogenhet innehåller denna instruktion åtskilliga bestämmelser, de enda, som nu äro bevarade. Enligt dessa hade nämnden att döma såväl i mål, hvilka till den hänskötos, som äfven i dem, som den själf drog till sig. Dess utslag skulle äga samma kraft, som om de vore fällda af konungen själf. Appell till denne förutsattes icke annat än i ett undantagsfall, i fråga om jordatvister mellan befallningsmän i landskapen, men naturligtvis underförstås konungens rätt att ingripa i egen person, där han så ville.
Huru nämndens lagskipande verksamhet i praxis gestaltade sig, och hvilka former som därvid användes, behöfver i detta sammanhang ej blifva föremål för undersökning. Erinras må blott, att de å konungens vägnar anhängiggjorda målen spelade en mycket betydande roll — äfven härutinnan skönjes anknytningen till borgrättens traditioner —, och att i så måtto Göran Persson blef en hufvudperson i den nya domstolens historia. Det var nämligen han, som i egenskap af kunglig prokurator väckte en stor del af dessa åtal. Titeln, som säkerligen är lånad från kontinentens domstolsväsende, synes beteckna en konungens förtroendeman med allmänt åliggande att vaka öfver rätt och ordning och i öfrigt häfda kronans intressen samt följaktligen vara åklagare å konungens vägnar. Till den nya institutionen hörde vidare en profoss, som äfven han kunde uppträda såsom åklagare, samt notarier för protokollens och utslagens uppsättande.
Det visade sig snart, att nämnden icke förmådde häfda sin själfständighet gent emot den kunglige prokuratorn, och den urartade i betänklig grad till ett maktmedel i dennes hand vid politiska förföljelser. Därigenom måste dess ställning
Källa: Project Runeberg ·