Sida 154
I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen
undergräfvas, och efter Göran Perssons fall synes dess verksamhet småningom hafva afstannat. I domboken upptagas inga sessioner efter nov. 1567. Sannolikt hade således den kungliga nämnden redan råkat i förfall, då Erik XIV störtades från tronen.
*
Det är ögonskenligt, att konung Eriks idéer om en systematisk organisation af centralregeringen på det hela taget ej åstadkommit några praktiska resultat. Endast rättskipningens område utgör därvid ett undantag, och äfven här blef den nya ordningen ej varaktig. För öfrigt är det inom de redan bestående förvaltningsorganen, kansli och kammare, som man har att söka ett och annat spår af hans organiserande verksamhet.
I själfva verket förefaller det, som om dessa organisationsidéer i stort ej heller hos konungen själf kunna hafva varit mognade till fullt bestämda planer, efter som knappast någon enda åtgärd till deras förverkligande vidtogs. Eriks oroliga, jäktande lynne var i och för sig förmodligen ej mäktigt af ett planmässigt arbete af denna art, och krigsbullret måste dessutom draga uppmärksamheten från dylika frågor.
Likväl äro hans projekt och teorier ur principiell synpunkt af största intresse. De ådagalägga, att den nye konungen kände sig oförmögen att fylla hela regeringen med sin egen person i samma grad som hans företrädare, den nya statens grundläggare, hade gjort det, att han kände sig behöfva fasta höga ämbeten till sin hjälp och till förhöjande af tronens glans. Konungadömets egen bärare erkänner, medvetet eller omedvetet, nödvändigheten af en modifikation i dess hittills varande rent personliga karakter, en systematisk central förvaltningsorganisation.
Någon sådan kom ej till stånd. Då måste det behof, som den skulle hafva tjänat, tillgodoses på annat sätt. När konung Erik ej fick en konselj af rådsförvanter och en krets af höga ämbetsmän till organ för sin regering, måste han söka sådana bland den enda fasta förvaltningspersonal, som fanns, tjänstemännen i kansli och kammare. Från verktyg för konungens personliga regering blefvo dessa hans oumbärliga, inflytelserika rådgifvare, hans faktiska regeringskonselj. Sekreterareregementet blef följden däraf, att kronans innehafvare å ena sidan ej kunde uppbära det personliga regementet i dess renhet, å den andra sidan ej heller skapa ett verkligt ämbetssystem i sin tjänst.
Källa: Project Runeberg ·