Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden

allmänna sekreterarevärdigheten att skarpare skilja sig från kansliets lägre tjänsteklass, skrifvarnes. I instruktionen för kanslerns ämbete behandlas den såsom en begränsad grad. I hofregistren äro sekreterarne konsekvent uppförda såsom en särskild grupp af tjänstemän, som står långt framom den öfriga kanslipersonalen. Denna åtskillnad i rubriceringen införes under Eriks senare regeringsår äfven i räntekammarens aflöningslängder. Det är nämligen att märka, att dessa numera upptaga så väl sekreterare som skrifvare; äfven de förra aflönades således nu kontant — ehuru de naturligtvis dessutom kunde hafva förläningar —, och den under konung Gustafs tid observerade skillnaden i aflöningsform mellan dem och skrifvarne existerar sålunda ej vidare.

I denna riktning fortgick utvecklingen sedan äfven under Johans tid. Åtskillnaden i rubricering mellan sekreterare och kansliskrifvare blir regel, ehuru icke undantagslös; ofta sammanföras båda afdelningarna under den gemensamma rubriken »sekreterare och kansliskrifvare». Det saknas ej exempel på att en kanslitjänsteman i en handling upptas som sekreterare, i en annan som kansliskrifvare. På det hela taget var dock skillnaden fastslagen, särskildt i den officiella terminologien.

I aktstycken, som beröra kansliets organisation, är det sålunda numera alltid sekreterarne, som framträda såsom bärare af dess arbete. Rådets stora förslag till regeringsordning af 20 mars 1594 äfvensom den senare ordningen för riksens ämbeten uttryckte detta särskildt otvetydigt, då de fördelade kansliets