Sida 96
klipporna skyddat vattnet från att afdunsta. Här slogo vi läger. Vi skulle dröja här i tre dagar för att invänta vår vägvisare.
Första dagen använde jag till en vandring genom Colorado Chiquito cañón. Efter att på en lång sträcka ha gått fram mellan föga branta klippor fördjupar sig hastigt flodbädden i en af lodräta 300 m höga väggar innesluten cañón, som sträcker sig ända ned till Grand Cañón, i hvilken den utmynnar. Som själfva älfbädden var torr, kunde jag utan svårighet följa denna. Dess bredd var ungefär ett bösshåll. På båda sidorna visade sig de branta väggarna allt högre, ja längre in jag framträngde. En isande köld rådde här nere, ty solen belyste aldrig dessa skrofliga, dystra klippväggar. Om man blickade rätt uppåt, kunde man se den blåa himmeln i en ram af mörka klippor. Marken bestod af fin, jämn sand. Blott på ett par ställen stängdes vägen af stora klippblock i vild oordning. Än måste jag klättra öfver dem, än krypa emellan dem. I den mjuka sanden syntes flerstädes de karakteristiska spåren af bäfvern, vanligen i närheten af någon vattenpöl. Längre upp hade jag sett talrika af bäfrarna fällda träd.
En indian hade kort förut gått den väg jag nu gick. I sanden sågos de tydliga spåren af indianska mockasiner (hjortskinnskängor). De gingo blott i en riktning. Var indianen ännu kvar, eller fanns det längre fram någon väg att komma ut ur denna trånga klyfta? Jag skyndade alltjämt vidare, fängslad af den egendomliga omgifningen. Det gick i så många krokar, att jag alls icke kunde bedöma åt hvad väderstreck det bar. Vid hvarje ny krökning väntade jag att få en friare utsikt, men intet annat mötte mitt öga än de höga klippväggarna, mörka och hotfulla. Hur långt kan jag ha gått, hur högt månne solen står där uppe? Tänk om det skulle springa upp ett oväder däruppe i fjällen! Som en brusande fors skulle vattenmassorna inom ett ögonblick vältra sig fram, där jag nu gick lika bekvämt som på en banad väg. Träd, buskar och stenar, allt som kommer i dess väg, rycker störtfloden med sig, och klippväggarna genljuda af dess väldiga dån, där jag nu blott förnimmer ekot af mina egna steg. Ve den, som då är här nere; han är utan räddning förlorad. Jag kastar ofri-
Källa: Project Runeberg ·
