Sida 175
het, så att jag kunde i lugn och ro studera »vildarne». De voro nästan alla nakna, några få hade ett stycke bomullstyg viradt om höfterna, kvinnornas dräkt bestod i ett litet förkläde, förfärdigadt af bruna kärnor, uppträdda på snören, så stort som en mycket liten näsduk. Denna »kläd-ning» var fästad med ett snöre rundt om lifvet. Några indianer buro fjäderprydnader på hufvudet i form af en gloria (strålkrans), sammansatt af praktfulla gula, röda och gröna fjädrar, andra åter hals- och armband af djur- och människotänder. Nästan alla hade örsnibbarne genomborrade och i hålen små trästycken eller krokodiltänder.
Vackra voro de egentligen icke; därtill hade de alltför utstående kindben och för små, snedt sittande ögon, men kroppen var kraftig och välproportionerad. Några kvinnor voro ganska vackra med utmärkt präktig gestalt.
Några af indianerna hade redan börjat lossa lasten, och snart voro alla packor och lådor i land. I en lång rad gingo vi på en smal stig in i urskogen, Stradelli, jag och ett par indianer i spetsen och de öfriga efter. Efter att hafva gått omkring fem minuter kommo vi till en större öppen plats, där jag såg ett tjog bambuhyddor, täckta med stora palmblad. Det var indianbyn. Stradelli hade sitt eget hus, och dit fördes alla varorna. Det såg något tomt ut i Stradellis bostad. Ett slags brits långs ena väggen, två res stolar och ett långt bord, klumpigt sammantimradt, utgjorde hela bohaget. I ett hörn lågo några lådor och koffertar och i ett annat ett gammalt fotogénkök. Här bodde Stradelli med familj; han hade nämligen utom andra indianska seder äfven tillegnat sig den att ha flera hustrur. Han hade nu fyra. Den yngsta, som var en liten söt varelse, tyckte mycket om presenter och var tämligen påflugen mot mig. Till slut blef Stradelli förtretad och gaf henne stryk. »Så måste man behandla dem», förklarade han; »det är med kvinnorna som med kotletterna, ju mer man bultar dem, ju mjukare bli de».
Som jag skulle fara redan påföljande dag, hade jag brådt för att få se allt. Jag gick från den ena hyddan till den andra och blef öfverallt vänligt emottagen. Vanligen anvisade man mig en hängmatta, bjöd mig »cachace» i en liten kalabassa (hardt skal af en stor tropisk frukt). Som gen-gåfva lämnade jag den äldsta tillstädesvarande indianen ett
Källa: Project Runeberg ·
