Sida 179
fran strandbrädden; plaskande med stjärtarna, arbetande med de långa tunga kropparna och de korta otympliga lemmarna nådde - de vattnet och försvunno. Jag sköt skott på skott efter dem, och jag kom just att tänka på, att om ett par af dessa fega djur gjorde helt om och angrepe mig, kunde jag icke raddas, ty där jag var, kunde jag hvarken komma fram eller^ tillbaka, och mina fötter stodo öfver vristerna i gyttjan, då jag plötsligt hörde något prassla tätt bakom mig. Jag vände mig om, mina två ledsagare voro borta, och icke tio alnar från mig arbetade sig en väldig krokodil fram, visserligen för att nå vattnet, men rakt fram emot mig. Den måste fram öfver den plats, där jag stod, det kunde jag lätt räkna ut — den eller jag måste alltså bort. Jag fick i en blink bössan till kinden och sköt ett skott rakt i huf-vudet, då den icke var sin egen längd från bösspipans mynning. Den föll på sidan, slog några slag med stjärten och var död. Jag var räddad, men jag darrade på benen som en skolpojke, som skall få stryk.
Jag stod visst i öfver fem minuter på samma plats och väntade, om möjligen någon ny fiende skulle visa sig, men det kom ingen. Jag ropade på de två roddarne, som visligen dragit sig tillbaka; sent omsider kommo de också tillstädes och hjälpte mig med att skära ut en bit af den döda krokodilens skinn för att jag åtminstone skulle hafva ett minne hem från min jakt. Jag hade träffat odjuret mi dt i ögat, och väl var det, ty detta är det mest sårbara ställe på krokodilens hufvud. Det var både första och sista gången jag kom så nära någon af dessa otäcka amfibier. Den mätte 4 m från hufvudet till stjärten.
Då vi skulle tillbaka, var det mig icke möjligt att finna den väg, som vi alldeles nyss hade banat ossi utan mina ledsagares hjälp hade jag varit räddningslöst förlorad. Indianernas spårsinne är fullt ut lika skarpt som någon hunds, och de höra och se lika väl som trots något rofdjur. Vi kommo snart tillbaka till kanoten, gjorde den loss och rodde vår väg.
Jag hade hela tiden, medan vi uppehöllo oss i urskogen, haft en underlig, beklämmande känsla, som först lämnade mig, då jag var ute på floden igen. Det är lätt förklarligt, ty i urskogen rör man sig som i mörkret, man ser
Källa: Project Runeberg ·
