Sida 180
ingenting utom de närmaste träden och busksnåren, där är stilla som i en graf, då nästan alla djur sofva om dagen, solens strålar tränga ej ned genom grenarne, allt är inhöljdt i ett ohyggligt halfmörker.
Strömmen var stark, och indianerna rörde årorna blott när kanoten löpte fara att törna mot ett eller annat träd eller komma på grund. Roddarna, som hade fått sig icke så alldeles få klunkar brännvin, voro glada och förnöjda som barn. De pratade och skrattade och sjöngo indianska sånger. En sådan sång tar ofta en timmes tid att sjunga igenom; antingen måtte sången bestå af en oändlig mängd versar eller också improviserar sångaren; hela melodien är knappast byggd på mer än fem eller sex toner* Det låter i längden något enformigt, men saknar dock icke sitt behag.
Fram på,*eftermiddagen voro vi åter i Yquitos.
Hos Central-Brasiliens naturfolk.
Doktor Karl von den Steinen befann sig år 1887 på sin andra expedition till de indianstammar, som vistas i trakten kring öfre loppet af Schingu, ett af Amazonflodens väldiga tillflöden. Han hade för att försäkra sig om de brasilianska myndigheternas understöd begifvit sig direkt till Rio de Janeiro. Där blefvo han och hans kamrater uppehållna, emedan all samfärdsel med Central-Brasilien pa den vanliga vägen uppför La Plata-Paraguay var afbruten, och hvarje annan väg befanns omöjlig. Koleran härskade nämligen i Matogrosso, hvilket område skulle blifva skådeplatsen för expeditionens bedrifter. Det var ett svårt streck i räkningen. Expeditionen hade beräknat att i april vara i Cuyabå, Matogrossos hui> vudstad, utgångspunkten för den egentliga upptäcktsfärden, för att draga nytta af den torra tiden från maj till september, den enda tid som lämpar sig för en sådan färd i dessa tropiska trakter. Först den 11 juli lyckades de resande komma till det efterlängtade Cuyabå! Efter mycket besvär blef expeditionen färdig i slutet af juli. Sedan man lämnat all civilisation bakom sig, började den mödosamma marschen inåt okända nejder. Värmen, de plågsamma insekterna, snåren, strömmarna, de bångstyriga mulåsnorna —
Källa: Project Runeberg ·
