Sida 26
Gud vakar
naglar, hon kämpade emot som en vansinnig, men han var henne för stark. Hans armar slingrade sig kring henne, hans kyssar brände hennes läppar, hans ögon blixtrade som solens blickar, allt varmare och varmare kändes hans andedrägt och . . . Men Gud vakar.
— — — — — —
Om vi gå tillbaka i tiden, just till den timma då Edgar gått ifrån onkeln, så finna vi honom om en stund gående vid skeppsbron. Han bodde nemligen vid jerntorget. Huru glad han var kände han sitt hjerta dras ihop af en onämbar ångest. Det kändes honom alldeles som om Ellen varit i fara eller att deras unga lycka vore på vägen att förgås. Han kunde inte gå in och lägga sig, det kändes omöjligt. Han ville ha svalka i natten och så gick han fram och tillbaka på skeppsbron. Hastigt fick han se en vagn som närmade sig i fyrsprång. Han undrade naturligtvis hvem det kunde vara, som så sent i den tysta natten närmade sig. Han misstänkte genast att här var något dåligt på färde och han beslöt att följa den, kosta hvad det kosta ville. En oförklarlig nyfikenhet dref honom dertill. Vagnen stannade vid skeppsbron vid ett fartyg som tycktes färdigt att afgå. Edgar gömde sig bakom vagnen så snart den kommit ner till skeppsbron och ur vagnen steg en herre i kappa som i sina armar bar Ellen. Edgar kunde dock icke se. En ung man steg derpå ur och den förste mannen sade i lågmäld ton till honom: »nå, min kära Klas, det gick ändå efter uträkning; flickan är min och när hon vaknar skall du få se om inte Ellen är vacker nog för att du skall kunna förstå mig.»
Ellen! Denna flicka hette då Ellen, kanske var det hans Ellen. Ljudlöst smög han sig fram; just när de skulle gå öfver landgången så föll täcket tillbaka och i månskenet såg Edgar till sin stora förskräckelse sin egen fästmö i händerna på denne man. Han var färdig att kasta sig öfver honom för att kämpa på
Källa: Project Runeberg ·