Sida 222
Fysiologien i vår tid
222 FYSIOLOGIEN I VAK TID.
Fysiologien i vår tid.
Bland de många föremål för mensklig forskning, som finnas i verlden, intager menniskan sjelf helt visst ett framstående rum. Under de långa sekler, som menniskan lefvat på jorden har hon, trots vexlande seder, vexlande lynne, aldrig upphört att tänka öfver sin egen tillvaro. Men huru olika hafva icke dessa tankar under tidemas lopp gestaltat sig — huru ohka är icke den riktning de tagit. Vetenskapen är en ömtålig planta, som behöfver tjenUg jordmån for att kunna växa och frodas. Denna jordmån är tidens och folkens lynne; ty enhvar har sitt. Vetenskaperna sträcka sina rötter långt tillbaka i tiden och vill man studera deras historia, så skall man finna, hur ojemn deras utveckling varit och med någon eftertanke skall man ogkså lyckas spåra orsakerna dertill. Så kan man hos det växande trädet af årsskottens längd och årsringames bredd spåra verkningame af goda och dåhga år.
Menniskoanden flyger gema högt och ju mindre pröfvad, ju mindre erfaren i forskningens mödor den är, desto större äro dess anspråk på 'framgång och desto svårare äro vanligen de problemer den sätter sig före att lösa. När derför forskningen riktade sig mot menniskan sjelf, detta »dubbelväsen af ande och materie, sonen at himmel och jord», så blef det den förra sidan af hennes väsen, som först blef föremål för undersökningen. Af de rika skördar,^ som forskningen samlat inom andens verld, uppstod och föll det ena systemet efter det andra. Men de hafva alla mer eller mindre inverkat på den menskliga kulturens utvecklingsgång och på densamma tryckt sin färg och prägel. Hvarje ny idé var en insats i de fonder, hvai*af menniskoanden lefver och som gå i arf ' från slägte till slägte.. Vetenskapen gifver menskligheten Uksom ett par nya ögon, med hvilka hon ser verlden i en ny dagei* och från en ny synpunkt.
Men i hvilken ^erld menniskan än må lefva med sina tankar, den yttre naturens inflytelse kan hon dock aldrig undandraga sig. Tusendetals intryck träfifa dagUgen hennes sinnen och utöfva med eller mot hennes vilja en mägtig inverkan på hela hennes varelse. Är det nu icke begäret efter upplysning och själens odling, så är det åtminstone det dagliga lifvets många behof och vedermödor: hunger och törst, hetta och frost, sjudom och död, som påminna henne, att hon icke äx blott ande och tvinga henne att likta en tanke äfven på den yttre
Källa: Internet Archive ·