Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅE ODLINGS FRAMTID. 173

domen, så väl for nattvardsunderyisningen som för skolorna. De nödiga krafterna och hjelpmedlen för dess utarbetning skola då ej heller

J. A. S.

Vår odlings framtid.

(Forts, och siat.)

I samhällenas lif, såväl som i den enskildes, inträder förr eller senare en tidpunkt, då man med ovedersäglig klarhet ser sig genom utvecklingen förd till en skiljoväg, der valet måste göras mellan tvenne motsatta iframtidsriktningar. Tecken af flerfaldig art gifva vid handen, att den innevarande perioden ej utan skäl kan anses såsom en dylik sjelfbesinningens och det afgörande valets tid för vårt eget fädemesland. Den moderna odlingens hufvudfrågor, länge afhandlade och till en del på praktisk väg redan lösta i utlandet, hafva numera en efter annan hunnit framtränga äfven till oss, der många af dem, särdeles under det sistförflutna årtiondet, med den lefvande verklighetens oförnekliga magt gjort sig gällande såsom lifsfrågor för tiden och nationen. Mångfalden af dessa det nutida samhallslifvets problemer eger i en dem alla beherrskande grundtanke sin enhet. Det gäller då att tydligt fatta, hvilken denna tanke är, för att derefter beslutsamt intaga sin ställning till densamma.

Såsom ett arf från föregående tider har vår samtid mottagit den svårlösta uppgiften, att omsider bereda fullt erkännande och gällande kraft åt de grundsatser, hvilka utgöra det väsentliga innehållet i de båda verldshistoriska kriser, som öppnat portame till den nyare och nyaste tiden. Luthers reformation och sedermera den franska revolutionen hafva inom det kyrkliga och det politiska området väckt till lif idéer, hvilka icke liksom med ett slag, utan endast småningom kunnat vinna allsidigt insteg i tänkesättet och i det praktiska lifvets förhållanden. Det är för dessa idéer framåtskridandets vänner i våra dagar ^led klart medvetande träda inom skrankoma. Ett stort och olycksbringande misstag vore att tro det reformationen blifnt genom dess förste målsmän en gång för alla afslutad eller att icke i revolutionen en berättigad princip kan särskiljas från det i dess yttre framträdande öfverdrifna och oberättigade. Så länge ännu det friaförsamlingslifvets, samvetsfrihetens och forskningens grandsatser endast med ett hälft och vilkorligt bifall omfattas, är striden icke utkämpad mellan den äkta protestantismens banerförare ochanhängameafettoevan-