Sida 174
Vår odlings framtid (Forts. och slut)
174 VÅE ODLINGS FRAMID.
geliskt prestvälde, en i talrika former - skiftande myndighetstro. Så länge folkfrihet, borgerlig likställighet och rättighet till sjelfstyrelse nöéljgas träda i bakgrunden infor godtycklig envåldsmagt, onaturligt privilegii-väsende och en mekanisk »regering» (byråkrati), har revolutionens genius, äfven der den för ögonblicket synes slumrande, ingalunda trädt ifrån skådeplatsen för alltid. Vare sig det gäller altaret eller thronen, måste sammanhanget med tidsmedvetandet upprätthällas på den lugna ombildningens väg, såvida ej de vanvårdade tidsbehofvet tiUsist skola kräfva ut sin rätt på omstörtningens oregelbtmdna stigar.
Fullföljande reformationens grundtanke, ställer vår samtids religiösa bildning till kyrkan främst af allt den oeftergifliga fordran, att den kristna trons begrepp må af henne återställas ur dess nuvarande kyrkligt förvridna skick till dess ursprungliga renhet och sanning. Bekanta äro de tvenne stora satser, i hvilka refprmationen sammanfattar sina yrkanden: »tron ensamt gör menniskan rättfärdig», och »endast den hehga skrift är källan for vår tro». Genom båda dessa uttalanden är yxan satt till roten på katoUcismens och medeltidens verldsåskådniug. Tron rättfärdigar, d. v. s. endast menniskans totala, såväl teoretiska som praktiska hängifvenhet åt och bestämdhet af det gudomliga åvägabringar hos henne den rätta sinnesförfattningen; endast genom att på detta sätt till hela sin personlighet genomträngas af och lefva i Gud eger hon visshet om försoning och salighet Häri ligger, att den sanna tron icke kan vara ett menniskans forhållande till några mellan henne och Gud stående mellanmagter; den är icke, såsom katolicismen lärde, en tro på en »allena saliggörande kyrka», icke heller, i enlighet med den lutherska ortodoxiens senare antagande, nödvändigt förbunden med omfattandet af en kyrklig »bekännelses» alla lärosatser. Den enskildes lif i Gud förutsätter icke för sin möjlighet hans instämmande i någon én gång för alla fastställd doktrin rörande Guds väsende och sättet för Hans uppenbarelse. Långtifrån att lemna något stöd åt den nutida »rättrogenhetens» reaktionära bemödanden att af bekännelsen göra en »papperspåf^e», ett slags opersonlig medlare mellan menniskan och Gud, tillåter och lordrar den ursprungliga protestantismen, att hvarje enskild genom sjelfständigt tankearbete på biblisk grund bildar sig en öfvertygelse om hvad som är skriftenlig, kristlig lära. Den fria forskningen i skriften är den grundsats, under hviUcen hvarje på traditionens väg eller genom kyrkomötens beslut antagen toUnung af skriften måste underordna sig. Men härigenom är i afseende på uppfattningen af det kristna läroinnehållet utveeklingens berättigande inom protestantismen höjdt öfver allttvifvel. Då från katolicismens förutsättningar vetenskapen om den kristna religionen måste blifva dogmatik och såsom sådan stationär, oförmögen af all
Källa: Internet Archive ·