Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅE ODLINGS PEAMTID. 175

vidare utveckling, så kan samma vetenskap, enligt protestantismens princip endast blifva symbolik, d. v. s. uttrycket af en viss tids och vissa individers uppfattning af kristendomen, hvilken uppfattning, jnst i följd af denna dess subjektiva karakter, är underkastad möjligheten af misstag och derigenom nödvändigheten af en fortgående granskning.

Den här angifna skiljaktigheten i sättet att bestämma den reUgiösa trons och vetandets betydelse medför i praktiskt afseende vigtiga följder. Är sann kristlighet otänkbar utan tron på de officieUt gällande dogmerna, så följer att kyrkan, stiftad till kristendomens utbredande, måste såsom kristendomsfiender betrakta alla de tviflare, hvilka icke genom att ändra sina åsigter tiU öf^erensstämmelse med »den rena läran» göra sig skickade att upptagas i kyrkans sköte, fivarken katolicismen eller våra dagars katolicerande riktning inom den protestantiska kyrkan är grundsatsenligt i stånd att vid sidan af sin egen åsigt fördraga en meningsoUkhet inom de religiösa frågomas område. Religiös intolerans i vidsträcktaste omfattning är den praktiska följden af den ursprungliga kristna trons förblandning med dogmtron; proselytmakeri, kättareförföljelser, religionskrig, i allmänhet en outsläcklig bitterhet mot olika tänkande hafva visat sig vara denna dogmtros frukter for lifvet. — I motsats härtill framgår ur protestantismens princip nödvändigheten af en fullständig religionsfrihet. Har den sanna tron sitt väsende icke i ett förståndets antagande af en viss lära, utan i en personlighetens genomträngdhet af ett visst lif, så följer att en afrikelse från kyrkans lära ej kan gälla såsom tillfyllestgörande bevis för den afvikandes irreKgiositet och okristlighet. Icke den riktiga teori, hvaraf man är eller menar sig vara i besittning utan det rätta praktiska förhållandet, det redliga sträfvandet efter sanning är här det i egentlig mening magtpåliggande. Då nu protestantismen är af sina allmänna förutsättningar oförhindrad att medgifva, det en dylik redhghet i sträfvandet kan förekomma äfven utom det inom bestämda geografiska och historiska gränser slutna område, som för katoliken sammanfaller med begreppet kristen kyrka, så finnes for den verklige protestanten ingen anledning att i dem, som ej lefva inom detta kyrkoömråde, nödvändigt se den sanna religionens fiender. Seligiös fordragsamhet mot alla, grundad på erkännandet af religiositetens möjlighet hos alla, blir sålunda protestantismens praktiska grundsats. Mot katolicismens valspråk: »ingen salighet utom kyrkan!» sätter protestantismen den apostoliska utsagon: »i allahanda folk, den, som fruktar Gud och gör rättfärdigheten, han är Honom täck!»

Men der denna utsagos giltighet erkännes, der har det ursprungligt ortodoxa kyrkobegreppet blifrit skakadt i sina grundvalar. Möjligheten är derigenom öppnad för en återgång till en kristendomens