Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

Anmälningar.

Nationalitets-politik för etthnndraseztio äx sedan.

Fr. Schiern: Kongeriget Skotlands endelige Förening med Kongeriget England til Kongeriget Storbritannien. Kjöbenhavn 1867.

Är det måhända en lek med ord, en förvillande afvikelse från språkbruket, att tala om »nationalitetspolitik för hundrasextio år sedan», att i den mellan Skotland och England 1707 slutna real-union, hvilken mer än någonting annat i historien efter 1688 eger anspråk på att betraktas såsom hörnsten för den brittiska magtens och odlingens stolta byggnad, se en uppenbarelse af vår samtids största politiska idé, hvilken den nu lefvande och verkande generationen vant sig att betrakta såsom sitt årsbarn? Är slikt tal en godtycklighet, som i framfarna tiders tilldragelser med subjektivt förgodtfinnande inlägger en betydelse, hemtad från våra dagars åskådningssätt^ saknande hvarje rot i det förgångna? Eller eger det, riktigt fattadt, sitt* berättigande?

Aldrig ännu framträdde en politisk princip med ens fullt utbildad till sin rätta gestalt. Den kom alltid blott på försökens, de praktiska och teoretiska stora misstagens och små framstegens långsamma, än åt ena än åt andra sidan krökande stig till sin rätta form och begränsning. Men i alla dessa försök har den dock alltid inneburits, för dessa förberedande steg har någon sida af dess innehåll varit ledtråden. Fasthåller man blott detta, så förfaller tvisten mellan tvenne skenbart motsatta åsigter, af hvilka den ena räknar nationalitetsprincipen för ett den nyaste tidens barn, den andra leder dess anor upp till forntiden. Den förre gör med rätt gällande, att tanken börjat tydligt fixeras först under den peripd som ligger på denna sidan 1789 ; den senare åter svarar med fog, att samma tanke, i mera ofullkomliga skepnader, förut tillryggalagt en lång väg genom sekler. Om sålunda den isländska republikens lagstiftning i början af tolfte århundradet, sedan skilda riken redan länge egt bestånd på nordbostammens geografiska område, ändock betraktar dem såsom en nationell enhet, så rubbas betydelsen häraf icke derigenom, att man visar att nationalitetsidéns namn är af mycket sen och något oviss upprinnelse, och att det först med Februari-revolutionen vann inträde i statsskrifterna och dermed officielt erkändes beteckna en verklig faktor i politiken*).

Vi tro derföre, att man varit i sin goda rätt, då man t. ex. till »Skandinavismens historik» samlat företeelser från skilda åldrar allt sedan den epok, då historiens fulla ljus först faller öfver de nordiska länderna. Af samhällsinstitutionernas utvecklingsgrad, af folkets odlingsståndpunkt berodde naturligen den form, det syfte, de medel, hvarmed

*) I en spirituell afhandling: Des naiiofMlUés ä projtos de la guerre de 1866 {Revue des deux Mondes 1866, p. 689—720) anmärker André Cochut, att ordet naUonalité första gången torde förekomma hos M:me de Stael, att det först årtionden senare infördes såsom en neologism i ordböckerna, samt att Lamartine, i den provisoriska regeringens namn, presenterade det for den europeiska diplomatien.