Sida 86
Anmälningar (första häftet)
86 NATIONALITETSPOLITIK FÖR ETTHUNDRASEXTIO AR SEDAN.
idén vid hvarje skede framträdde. Liksom det för dem, som skrefvo den isländska fristatens lagbok, var en fijelflK)]jd att ehvem, som talade deras språk, gällde för landsman, och liksom detta landsmannaskap, denna primitiva skandinavism, längre fram i tiden i de märkliga »bondefrederna» lade sig i dagen såsom ett uppriktigt brödrasinne; så var det ju ock intet aanat, än hvad de gifna förhålkBdena måete medföra, att under ståndsbildningens, den svaga konungamagtens och den sjunkande folkmagtens, tidehvarf aristokratien, såsom samhällets förherrskande element, tog idén i sin hand, till tjenst för sin uppfattning af statsändamålet, samt att sedermera under det stigande, krigiska kungaväldets period det dynastiska syftet och eröfringspolitiken påtrycka den sin pregel, och så vidare under de senare facerna af den nordiska enhetstankens utvecklingsarbete.
Under alla de förberedande stadier nationalitets-principen haft att genomlöpa intill första franska revolutionen, som är utgångspunkten för dess öfvergång till den nya form, hvarunder den allt mer och mer uppstigit till en ledande magt, var den nämligen ännu ofullständig, såsom skild från sin »ena hälft», den demokratiska sjelfstyrelsens princip. Man föste blicken blott på statens yttre magt och omfattning, ej på nationens inre styrelse och ordning. Sedan 1789 har den demokratiska principen, såsom grundval för samhällets inre organisation, förmält sig med nationalitets-principen, såsom basis för dess yttre ställning. Man fordrar nu nationalitet äfven i litteratur och konst, i lagar odi institutioner; och den s. k. nya folkrätten, som vill nydela Europas karta, är äfven en ny statsrätt, som vill omskapa författningarna. i)etta är det nya, som gifver nationalitetsidén i våra dagar en i ej ringa mån annan karakter, än tillförene; men den lefde och verkade äfven då, och vi äro berättigade att söka den äfven under ytan af det i historien ensamt stående skådespel, som kallas Englands och Shotlands förening.
Den berömde historikers verk, som vi ställt i spetsen för denna uppsats, är ett arbete af sällsynt förtjenst. De, som känna hans föregående monografier, veta att han h^r få medtäflare i historisk lärdom och framställningskonst. Men, dertill har han ej blott med nya upplysningar fullständigat, från nya synpunkter beriktigat en redan skrifven historia. Bland verldshistoriskt följdrika tilldragelser har sällan någon af sin samtid så föga rönt tillbörlig uppmärksamhet, och eftertiden har först mer än halfannat århundrade senare genom föreliggande arbete f&tt en tillfredsställande teckning deraf. »Från det mera fredliga sätt hvarpå ön Britannien förenades till ett politiskt helt» — yttrar förf. — »drogs samtidens uppmärksamhet bort dels genom kanonbullret från slagen och belägringarna under spanska successionskriget, dels genom de föngslande berättelserna från den nordiske hjeltekonungens äfventyrliga, ännu icke afbrutna segerbana.» Och sedermera ha såväl engelske författare — om man undantager tre, endast för forskare njutbara, skrifter från förra seklet — som ock de historieskrifvare på kontinenten, hvilka sysslat med det mägtiga örikets historia, lemnat denna hufvudpunkt i den nyare tidens häfder qvar i ett dunkel, som först af professor Schiern blifvit skingradt. Vi skola ej här i sammandrag upprepa, hvad Schiern så mästerligt skildrat, utan blott angifva några saker, som på det närmaste röra vår egen tid, öfver hvilka historien om Englands och Skotlands union sprider ljus. Denna
Källa: Internet Archive ·