Sida 87
Anmälningar (första häftet)
NATIOKAUTETSFOLITIE f5r ETTBXmDBASSXTIO Ir SfiDAN. 87
historia är för oss en politisk lärobok, som talar till förståndet, men ej derföre lemnar hjertat kallt.
Väl lefde de från fordomtima i skotska högländerna och på en del af kustöarna bosatta celtiska claner, som ännu strax före midten af förra århundradet i en ryktbar resning kunde allvarsamt hota den hannoveranska dynastien på Storbritanniens tron, ett långt kraftigare lif och betydde i flere hänseenden någonting vida mer vid den tidpunkt, då den engelsk-skotska real-unionen slöts, än i vårt tidehvarf, då de näppeligen kunna betraktas annorlunda än såsom en döende nationalitet*). Visserligen må man, för att förstå Skotlands historia, aldrig glömma detta gaeliska element, hvai-s poetiska saga har en begynnelse, sådan som Ossians sånger, och ett slut sådant som WcuverUy. Men till sin hufvudkarakter var Skotland anglosaxiskt. Hvad der fanns af progressiv samhällsodling, af civilisatorisk framtid, det var knutet till en stam af samma blod, som det sydliga konungarikets bebyggares, »talande ett språk», säger Macaulay **), »som ej mera skilda sig f^ån den renaste engelska, än munarterna i Somersetshire och Lancashire från h varje annan.» Britannien utförde sålunda en nationeli enhet. Men splittrade i två stater, voro engelsmän och skottar arffiender, intilldess att katolicismens restaurationsförsök utsatte reformationen och den politiska friheten i norra Europa för öfverhängande faror. Deras medeltidshistoria genljuder af brödrafejdens vapenbrak, det mägtigare rikets herrskare 8ökt€ med härsmagt underlägga sig det tappra grannfolket, hvars mest glänsande minnen äro den seklerlånga kampens bragder mot den närslägtade död6fien<|en. När i det sista skotska parlamentet unionssakens vänner vädjade till blodets röst, åberopade folkens i det hela gemensamma, samt under personalunionens hundraåriga bestånd mer och mer hvarandra sig närmande språk och seder, underläto ej motståndarne att uppbesvärja minnet af förfädrens käcka strid för landets »sjelfständighet» i de »trehundra och IQorton drabbningar», genom hvilka den häfdades.
Den gemensamma fiendskapen mot engelsmännen förenade skottar och fransmän genom många slägtled i ett troget förbund. För detf första solglimt af lycka, som efter långvarig motgång lyste öfver Carl YII:8 vapen, innan ännu Jeanne d'Arc framträdt, hade han att tacka de sjutusen skotska krigare, som öfver hafvet skyndat till hans bistånd och afgjorde segern vid Baugé öfver den engelska armén. Å andra sidan seglade franska riddarskaror gång efter annan till Skotland, för att deltaga i afvärjandet af de eröfringslysttia engelsmännens angrepp. Franska konungarne hade ett garde af skotska bågskyttar, i fransk vård lemnade skottarne sina tronarfvingar för att uppfostras och skyddas mot den rivaliserande engelska dynastiens anslag, och familjförbindelser ktiötos mellan båda hofven. När Maria Stuart förmäldes med Frankrikes dauphin, sedermera Frans II, meddelades åt alla skottår fritnsk medborgarrätt. Arkitekturen i Skotlands kyrkor och slott från denna tid, egendomligheter hos den efter mönstret af parlamentet i Paris 1532 inrättade högsta domstoleo och hos universiteterna i 8:t Andrews, Glasgow och Aberdeen vittna ännu om — säger Schiém —
*) Jmfr Cowiheron: Beretning om Almaeakolevaesenets Ordning i Skotlands blandede Sprogdistrikter. Kristiania 1866.
••) History of England, Tanchnitz Ed. I, 64.
Källa: Internet Archive ·