Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

172 ETT ÖFVEELÄGGNINGSÄMNE FÖR KYRKOMÖTET.

Vi vilja så gema, sade allmogen i vissa landsorter, läsa bibeln och Guds ord; men deri förekomma så många svårfattliga ord och meningar: måtte oss gifvas en öfversättning, som äfven vi förstå!» Och nästan så förhäller det sig med kyrkans läroböcker, att om de för skenet af äkta rättrogenhet alltjemnt bibehållas eller framkomma i nya upplagor, men klädda i sin hälft patristiska och medeltidsdrägt och i strid med tidehvarfvets andliga upplysning och hela kultur, så blifva de för mängden alltmer oförstådda och för bildade läsare slutligen likgiltiga. Om deremot bibelläroma deruti framställas enkelt och med förWaringar hemtade dels från förnuftet, dels från andra vetenskaper, så icke blott bUfva de tillgängliga för allas begrepp, utan komma äfven öfvertygelsen och hjertat närmare. Vi befinna oss med vårt teologiska vetande i en öf^ergångstid af upplösning och söndring, under hvilken väl många vilja bibehålla det gamla och bepröfvade, men andra icke fort nog kunna gå den nya tiden och de nya idéerna till mötes. Det tillhör det upplysta presterskapet och kyrkomötet att väl vårda folkets andliga egendom, den evangeliska sanningen och ljuset, men också att ej motsätta sig de förbättringar i Tcyrkoläran, som tre århundradens fr am^ skridna Mhelforskning så högt påkalla.

Af hvad nu är anfördt följer uppenbart, att närvarande tidpunkt ej är rätt lämpUg för utarbetning och officielt påbjudande af en ny lärobok i kristendomen, hvilken så mycket den inrättades för att tillfredsställa tidens mer upplysta fordriagar, skulle i sannna mån göras misstänkt och väcka motstånd hos nylutheraner och andra kristna kyrkopartier. Huru mycket detta kan befaras, der den separatistiska eller kyrkUga intoleransen går i jemnbredd med så mångas, okunnighet, hvarom frågan är, det lärer oss den än ej utslocknade Hanoverska katekesstriden. Ännu mindre kunna vi tillstyrka, att K:s af Presteståndet vid 1859 — 1860 års riksdag godkända förslag skulle af kyrkomötet förordas till antagande. Dertill är det mycket för reaktionärt genom bortskymmande och till en del undertryckande af till och med det ljus och den fömuftsomklädnad af dogmerna, som finnes hos Lindblom. Äfven är det nya förslaget alldeles för ofullständigt i afseende på kännedom om menniskans naturliga förmögenheter och om pligtema. Hvad annat är då att göra, än att tillsvidare åtnöja sig med föreskriften, att den första kristendomsundervisningen meddelas, såsom nu sker, efter Luthers Ulla katekes, innehållande församlingenstros bekännelse i sin allra enklaste form, och på hvilkens skriftenliga utiäggning och förklaring skolläraren får öfva sitt förstånd och sin kateketiska skicklighet. Den Lindblomska förklaringen jemte Hult^ krantz anvisning på de nödigare styckena utgör dervid en ganska god handledning. Men en tid kommer, måtte denna ej för länge dröja, då kyrkan sjelf skall inse behofvet af en lämpligare lärobok i kristen-