Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

224 FYSIOLOGIEN I VÅR TID.

gien mycket gammal och nämndes redan under den gamla grekiska bildningens gyllene tid, i Aristotelis dagar. Men länge gick hon omyndig. En lydig tjenarinna åt filosofien, böjde hon sig efter de vexlande systemerna, följde modet för dagen och klädde sig i nydrägt alltefter som hennes föremål — lifsprocessen — af spekulationen olika uppfattades.

Man hade svårt att komma sig före med att betrakta de lefvande varelserna helt enkelt såsom naturföremål åtkomliga för naturforskningens vanliga metoder. Man ville i dem gema se äfven nya, öfvernaturliga krafter verksamma; — och så måste naturforskningen inom detta område utrota mången fördom, innan den kunde taga fart. En sådan egendomlig kraft var den såkallade »lifskraften». Den gällde inom fysiologien ända till sednaste tider såsom en trosartikel, djupt rotad i öfvertygelsens aldra heligaste. Det var en afgud, som man knappast vågade vidröra utan fara att blifva stenad såsom bildstormare. Denna »lifskraft» var en hemlighetsfull, för de organiska varelserna alldeles egendomlig kraft, som icke var bunden vid materien, utan bodde öfverallt i kroppen, häftande den ena stunden vid en molekul för att i den nästa öfvergifva densamma och fästa sig vid en annan. Skadade man t. ex. ett finger, så var det »lifskraften», som icke allenast underrättade derom genom känsla af smärta, utan äfven med omsorg reparerade skadan. Det var lifskraften, som smälte maten, assimilerade den och lagade så att hvarje bit kom på sin rätta plats. Det var lifskraftens förtjenst, att vi under sömnen icke glömde bort att andas, — den vakade äfven öfver hjertats slag, såsom en moder vid sitt barns vagga, och såg till att det icke stannade i sin taktmässiga gång. Med ett ord: man tillskref Ufskraften ett slags förstånd, utan hvilket det icke var möjUgt ätt inom organismen alla processer kuQde utföras på ett så klokt och ändamålsenligt sätt.

Men en sådan kraft, mätt efter den matematiskt-fysikaliska kritikens måttstock, kan icke hålla streck. Johannes Muller^ hvilken betraktas såsom den nyare fysiologiens fader, visade, genom att utdraga och genomföra de yttersta konseqvenserna af denna åsigt, dess ohållbarhet.

Om vi skulle fråga någon: hvem har väft tyget i din Uädning, eller hvem har sytt den? så vore det onekUgen ganska beqvämt att derpå gifva detta svar: det förra har väfkraften, det sednare sykraften gjort. Men en annan sak är den, om den vetgiriga f rågaren känner sig tillfredsställd med svaret. Kanske hade han heldre önskat en, om aldrig så enkel, men dock begriplig framställning af de många olika delar, hvaraf en väfstol eller en- symaskin bestå, eller åtminstone om det sätt, hvarpå de med hvarandra samverka till det föreliggande resultatet.