Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

Vi börja med hofvet. Dess residens var i vanliga fall Versailles, en stad på 80,000 invånare i närheten af Paris, tillkommen på en konungs nyck, afsedd endast för honom, hans hoftjänare och dessa otaliga adelsmän och prelater, som enligt hvad vi förut sett lämnat provinserna för att vara hos konungen. Man räknade palatsen i hundratal och främst bland dem detta praktfulla kungliga slott, som i nutida mynt hade kostat 750 millioner francs, oberäknat parker och trädgårdsanläggningar, hvilka med fog af samtiden nästan betraktades som undervärk. Det var ett praktfullt och glänsande lif, som utvecklades på denna lysande skådebana; ett brokigt vimmel af livréer, uniformer, ekipager och färgrika dräkter. Konungadömet framträdde här i sin största prakt. Konungens liftrupper, hans vakt, uppgingo till 9,050 man och kostade årligen 7,681,000 livres. I hans stall sysselsattes 1,458 personer, hvilkas . livré kostade 540,000 francs om året. Till stall-staten gingo år 1787 6,200,000 livres. Jakten kostade konungen öfver 1 million om året; hundarnas föda 53,412 livres. Utgifterna för konungens bord stego till 3 1/2 millioner årligen. För konungens personliga uppvaktning och betjäning användes 498 personer. Vid hotvet i dess helhet voro anställda 4,000 personer förutom den kungliga vakten. Hofvets underhåll kostade 40 à 50 millioner livres om året, utan att man dock medräknar de 28 millioner, som åtgingo till pensioner, af hvilka de flesta utdelades vid hofvet.

Till hofvet samlades, enligt hvad vi flera gånger visat, allt hvad af hög adlig börd fans i Frankrike. De förnäma täflade om de många befattningarna vid hofvet; lifvet vid hofvet med dess prakt, jakter och fester var det enda, som syntes dem värdt att lefva; det var ett tecken på den förnämaste börd: för att få deltaga i konungens jakt eller bli presenterad för drottningen måste man kunna uppvisa anor, som gingo åtminstone till år 1400. Vi ha redan antydt, att hoflifvet var vägen till ynnest, ära och utmärkelser af alla slag. Konungen begärde af sina stora intet annat än att de skulle dväljas kring hans person; de å gin sida begärde intet bättre: “Jag vill hällre dö än lefva två månader utan att se konungen“, skrifver en gammal hofman. Hela dagen hade konungen omkring sig ett femtiotal höga seignörer förutom dem som hörde till den ordinarie uppvaktningen. Vid hvarje hoffest räknades deras