Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

Men det område, där detta glänsande sällskapslif åstadkom de kanske värsta ingreppen, var familjelifvet. Detta hade i 1700-talets Frankrike antagit ganska underbara former. Man och hustru voro genom sällskapslifvets fordringar inom de högre klasserna så godt som fullständigt skilda från hvarandra. Hvardera hade sin särskilda våning, och de läto anmäla sig, då de ville göra hvarandra besök. Han hade sitt guvernörskap, sitt befäl eller sin hoftjänst som togo hans tid i anspråk. Hon var lika sysselsatt som han. Ofta hade äfven hon en tjänst vid hofvet, och i hvarje fall deltog hon i striden om de platser och löner som där utdelades; det fans ingen dam vid hofvet, som ej var i tillfälle att gifva bort ett eller annat regimente, en eller annan tjänst. Så skilde seder och intressen makarna åt. De sammanträffade ute i stora världen och visade hvarandra den utsökta höflighet, som tillhörde tidens sällskapston. De använde till hvarandra de ceremoniella titlarna, och det ansågs som ett brott mot goda tonen, om man på deras sätt att vara kunde förstå att de voro gifta. “Om sederna förlorade därpå,“ säger en samtida, “så vann sällskapslifvet i stället ofantligt; frigjort från den besvärliga köld, som närvaron af gift folk annars utbreder, hade det nu en fullständig frihet; männens och kvinnornas koketteri gaf det lif och gaf dagligen uppslag till pikanta äfventyr.“ Kärleken tycktes ej veta af någon svartsjuka; man älskade och man öfvergaf hvarandra utan allt bråk. Ty det enda som den tidens goda ton och moral kräfde var behållandet af den behärskning i ord och åthäfvor, som då skattades högst af allt. Fyllde man måttet i det afseendet, kunde man räkna på öfverseende i allt annat. “Man frågade en äkta man, som ej sett sin hustru på 10 år, hvad han skulle säga, om hans hustru. underrättade honom om sitt hafvandeskap. Han funderade en stund och svarade: ’Jag skulle skrifva till henne: jag är förtjust, att himlen ändtligen välsignat vårt förbund; var rädd om er hälsa; jag skall göra er min uppvaktning i afton’.“ —

Om föräldrarna ej hade tillfälle att lefva tillsammans med hvarandra, hade de naturligtvis ej häller tillfälle att lefva tillsammans med sina barn. Dessa anförtroddes åt främmande vårdare. Så fort den unga flickan hunnit tillräcklig ålder, sändes hon till klostret. Gossen öfverlämnades åt en guvernör. Enligt föräldrarnas mening fans det endast ett fattbart