Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

af 4 personer gjorde detta en utgift af mer än 18 francs. Och dessa skatter blefvo mer än andra förhatliga därigenom, att deras uppbärande och öfvervakande föranledde ingrepp i individens dagliga lif. Så var det t. ex. förbjudet att använda dessa lagbestämds 7 skålp. salt annat än “i grytan och saltkaret“. Om en fattig stackare sparade för att använda det öfverblifna vid slakten, så konfiskerades slaktdjuret, och ägaren fick plikta 300 livres. Det var förbjudet att göra sig det salta hafsvattnet till nytta; det naturliga salt som bildas i en och annan trakt af Frankrike måste vid vite förstöras. Särskilt illa plågade dessa indirekta skatter de vinodlande trakterna i Frankrike. För en vinskörd, värd 600 francs, betalas först 30 och vid försäljningen 75 francs till det bolag, som arrenderar vinskatten. För att få sända i väg sin vara till den ort, där den skall förbrukas, måste köpmannen betala ytterligare 75 francs. Därefter måste vinet föras en viss af bolaget bestämd väg, där man passar på och tar upp afgiften här och där. Försöker någon en annan väg, förbryter han varan. Kommet till förbrukningsorten måste vinet inlösas med en ny dryg tull; och en ny afgift måste slutligen betalas af den som skall utminutera det. Beskattningen faller naturligtvis i sista hand på vinhandlaren, som är beroende af köparna.

Skälet till att alla dessa skatter blefvo så ytterligen betungande för de fattiga låg i de friheter, som tillkommo de rika och förnäma. Taine har gjort ett öfverslag för tio provinser med hänsyn till några skattetitlar. Han har funnit, att medan de rika hade att betala 1,450,000 livres, kommo på de fattiga 11,636,000 livres. En af de privilegierade, som enligt taxan borde betala 1,700 à 2,500 livres i skatt, slipper undan med 400, medan en ofrälse, som borde ge 70, i stället måste erlägga 720 livres. En intendent berättar, att seignörerna inom hans provins i en viss skatt betalade 1/80 af sina årsinkomster, — de andra 1/11. Genom dessa de privilegierades friheter kom skattebördan att hvila alltför tungt på de andra, som utom afgifterna till staten äfven hade betungande skyldigheter till sina seignörer och prester. En bonde med en årsinkomst af 100 livres hade, enligt hvad vi förut nämt, att i direkta skatter erlägga 53 livres; hans seignör skulle ha öfver 14; tionden tog lika mycket. Återstodo för hans egna behof 18 à 19 procent af inkomsterna, och af dessa skulle dessutom de indirekta skatterna betalas.