Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

I städerna var tillståndet något bättre än på landsbygden, men det var dåligt nog; städerna sträfvade oafbrutet att skaffa sig själfstyrelse eller åtminstone rättigheten att utse sina egna ämbetsmän. Men denna sträfvan hade blifvit en ny inkomstkälla för konungen. Sju gånger under loppet af 80 år — säger en författare — hade konungen återtagit och ånyo sålt den eftersträfvade rätten. De stora summor denna handel kostat måste betalas, och i städerna som på landet förstod man att låta de fattiga betala. Dessutom var i städerna skråtvånget fullständigt rådande, och en bonde, som genom bosättning i stad sökte skaffa sig en förbättrad ställning, kunde knapt sägas ha tagit ett klokt steg.

Det lif dessa af samhället och herrarna utpinade franska arbetare framlefde var beklagansvärdt. De bodde i ett slags lerkojor, betäckta af halm och med den tilltrampade marken som golf. Oftast saknade dessa kulor fönster; men funnos fönster, fattades då alltid glas i dem. Vinter som sommar gingo de olyckliga invånarna höljda i trasor, oftast utan skodon eller strumpor. Ofta nog hade de ej tillfälle att skaffa sig ordentligt bröd, utan måste lefva af hafre- och kornbröd. Och äfven af detta fingo de ej äta sig mätta, utan lefde i en beständig halfhunger. Ej en smula kött på bordet så långt året var. Också var den franska arbetsbefolkningen liten till växten, svag och utmärglad. En utländing skrifver om en kvinna af arbetsklassen, med hvilken han samspråkat: “till och med på nära håll skulle man sagt henne vara 60 eller 70 år, så krokig var hon, och så rynkigt och stelnat var hennes ansikte; hon sade mig, att hon ej var mer än 28.“

Och under allt detta elände, denna ständiga kamp för det dagliga brödet hade naturligt nog äfven folkets själsförmögenheter och känslor torkat och förtvinat. En fransk bonde i den olyckligaste belägenhet tänkte ej ens på att beklaga sig; han kunde ej tänka sig annat än att han måste arbeta, frysa och svälta. Det föreföll honom lika naturligt, som att det regnar eller faller snö. Han var endast rädd för allt som var nytt, för hvarje förändring; allt sådant betraktade han med misstroende. Och misstroende var i allmänhet grunddraget i hans karaktär, såsom det alltid blir hos dem, som äro fattiga och betryckta och vana att behandlas illa af sina medmänniskor. Med fattigdom följer andligt mörker. Bland den franska befolkningen