Sida 28
6. Folkets tillstånd
rådde den största okunnighet, och de andliga ledarna kunde föra den hvart de ville. Vantron hade fritt spelrum. Känslor, som en gång fått insteg i dessa tröga hufvuden, släpptes aldrig, utan växte och blefvo allt intensivare. En sådan känsla, som vid tiden för franska revolutionens utbrott på det sättet trängt in i folkmedvetandet, var hatet mot dessa gynnade samhällsklasser, hvilka lefde på de andras bekostnad, hvilkas bördor de andra måste bära.
Man kan lätt förstå, att det beklagansvärda tillstånd, som rådde bland de lägre klasserna, skulle skapa en mängd individer, som af förtviflan öfver arbetets hårdhet och hopplöshet eller af nödens frestelser förmåddes att göra uppror mot den fastställda samfundsordningen. Skogarna voro sålunda öfverfyllda af röfvarband, och i de stora städerna samlades en arbetslös befolkning, som lefde på att tigga och stjäla. I Paris med en befolkning på 650,000 räknades de behöfvande fattiga till bortåt 120,000. Att hos dessa, som å ena sidan kände nöden i dess bittra gräslighet och å andra sidan dagligen voro vitnen till de storas öfverflöd och öfvermod, att hos dessa uppväxte ett hat, som ej väjde för brott, därpå kan man ej gärna undra. Och när man ryser tillbaka för den grymhet de under revolutionens vildaste tider utvecklade, bör man samtidigt tänka på, huru detta hat långsamt vuxit in i deras själ.
I ett land, där knotet och missnöjet börja bli högljudda pläga de makthafvande gärna lita till den väpnade styrkan och söka sitt sista stöd hos den. I Frankrike var arméen före revolutionen ej mycket att räkna på. Från utlottningen till krigstjänst voro alla de privilegierade fritagna, hären kom att bestå af de allra fattigaste, och man aktade sig att skämma bort dem. De höllos så knapt att de ledo nöd. Och inom krigsmakten fans lika mycket missnöje som på något annat ställe i Frankrike.
Men så var då också allt väl förberedt för en stor katastrof. Ingenstädes fans något som kunde hålla igen. Öfverallt missnöje och nöd. Presterna på landet med sina små inkomster voro afundsjuka på dessa prelater som fråssade i öfverflöd. De fattiga seignörerna, som nödgades sitta hemma och se sina egendomar förfalla, hatade hofaristokratien. De underlydande voro hätska mot sina herrar. Arbetarna i städerna sågo snedt på mästarna och
Källa: Project Runeberg ·