Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

föreställa oss. I Frankrike, där den väckelse, som låg i reformationen, ej trängt igenom, där despotismens järnhand pressat ner all själfständighet, hade det pröfningsbegär, som allena föder en personlig öfvertygelse, nästan dött ut. Åtminstone hos massan af folket. Man fortsatte i de gamla hjulspåren af vana och andlig tröghet; man trodde på presten och man lydde lagarna af ren lojhet. En sådan slapp auktoritetstro var den nya forskningens målsmän förhatlig såsom ledande till stillastående vid hvilken osanning eller orättvisa som hälst. De gjorde allt för att röja den ur vägen. Och om de därvid brukade starka ord, så var det ofta för att väcka dem som sofvo djupt.

Frihet hette det mål, dit de ville leda mänskligheten, och vägen dit kallade de upplysning; och sträfvandet för en sådan upplysning är just det kännetecknande för dessa män, som kallas filosofer, därför att de sysslade med individens och samhällets lifsfrågor, men som ej förtjäna det namnet, om man af en filosof fordrar en s. k. vetenskaplig framställning, som endast tillåter ett fåtal att förstå honom.

Första anfallet gällde statskyrkan och ortodoxien. Här gick till en början Voltaire (läs vålltä’r) (1694—1778) i spetsen. Skarpare än någon sin samtida såg han bristen på sanning och förnuft hos en mängd af de dogmer hans tids kristendom predikade. Och hvar han trodde sig upptäcka sådana religiösa osanningar, angrep han dem oförtöfvat och riktade sina vapen mot dessa ljusskygga och snikna prester, som förkunnade lögnen. Hans anfall var fruktansvärdt. Det uppbars af ett brinnande hat till lögnen och mörkret. Men det skedde ock med uddhvassare vapen, än man var van att skåda. Och han ägde på samma gång som grymhet och mordlust en styrka och träffsäkerhet i vapenföringen som alltid lät honom finna sin motståndares ömmaste punkt. Hans hån var mördande och offrens kval bevekte honom ej. Också lyckades han med sitt anfall hos presterna väcka en förbittring, som gjort honom till en fasa och skräck för människor än i dag, och som vanställt hans bild för eftervärlden. Så har man orättvist gjort honom till den argaste gudsförnekare som någonsin lefvat. Han har i själfva värket på mångfaldiga ställen i sina skrifter förklarat sig tro på en gud, fastän ej på den hans tids prester predikade.