Sida 33
7. Upplysningsfilosofien
och fyllt igen diket och ropat till de andra: akten er för att lyssna på denne bedragare; I ären förlorade, om I glömmen, att frukterna tillhöra alla, men jorden ingen!“ Sedan egendomen blifvit införd, följde enligt Rousseau inrättandet af samhället för att skydda denna egendom. Och samhället lägger till rikedomen, makten och förmånerna. Öfverenskommelsen mellan den rike och den fattige, den mäktige och den svage är uppställd af den förre och har följande lydelse: “du har behof af mig, ty jag är rik och du är fattig: låtom oss då träffa en öfverenskommelse; jag skall låta dig få den äran att tjäna mig mot vilkor att du ger mig det lilla du har kvar för mitt besvär att befalla öfver dig.“ Och denna makt hade genom innehafvarnas tilltagsenhet och de andras medgörlighet gjorts ärftlig. Medan det ursprungligen varit så att makten följt med styrka och duglighet, var det nu så stält, att “ett barn ger befallningar åt en gubbe, en fåne leder kloka män, en hand full människor öfversvämmas af öfverflöd, under det att massan hungrar och saknar det nödvändiga.“
Men allt detta kan ändras. Staten är uppkommen genom ett samhällsfördrag. Folkviljan är all makts källa. Men om alla människor af naturen sålunda ha lika rättigheter, så finnes intet skäl, hvarför somliga åt andra skulle medge några företrädesrättigheter af hvad slag som hälst. Alla skola vara lika inför lagen: ingen enskild, familj eller klass skall ha något privilegium. Det fins för resten enligt Rousseau blott en klass, som förtjänar aktning och uppmärksamhet, det är deras som arbeta. — Makten i staten skall lika fördelas på alla medlemmarna. Regeringen kan fortfara blott så länge den äger folkets förtroende. Sin envåldsmakt kan folket aldrig förlora; det kan inte en gång afstå den åt en representation; ty ombuden kunna ej förplikta dem som valt dem. Allmän folkomröstning är det sätt, hvarpå det suveräna folket gör sin vilja känd.
Rousseau stötte liksom de andra upplysningsfilosoferna på stora svårigheter, då han skulle mera positivt ange, huru han ville ha det nya samhället ordnat. De faror, som lågo närmast till hands, voro hufvudsakligen två: att folkväldet skulle komma att bli lika hinderligt för den enskildes frihet som kungadespotismen varit, samt att denna folksuveränitet skulle urarta till fullständig oordning och laglöshet. Han redde sig genom det antagandet, att
Källa: Project Runeberg ·