Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

Om Montesquieu i första rummet ville reformera statsskicket, så egnade den s. k. fysiokratiska skolan sin hufvudsakliga uppmärksamhet åt medlen för höjandet af det materiella välståndet. De ansågo jordbruket vara den egentliga källan till all rikedom och välmåga. Förut hade man trott, att det egentligen var de industriella yrkena, som skapade förmögenheten, och man hade för att skydda dem tillvägabragt en mängd privilegier och monopol. Alla dessa ville fysiokraterna ha bort; hvaremot de yrkade på ansträngningar för att höja bondeståndet, det enda “produktiva“ ståndet. I främsta rummet tarfvade den franska bonden upplysning och politiska rättigheter.

Både Montesquieu och den fysiokratiska skolan hade det gemensamt, att de endast yrkade partiella reformer och ville bibehålla konungamakten, i den tron, att en regent, begränsad i sin makt af folkviljan och genomträngd af upplysningens idéer, mest skulle gagna det allmänna bästa. Men det fans andra, som förde dessa åsikter längre och drefvo dem till sin spets. De betraktade detta olyckliga franska samhällstillstånd, där somliga hade allt, medan andra hade intet, och frågade sig, på hvad grund och med hvad rätt det var så ordnat. Och de trodde sig finna, att hela samhället var en enda stor orättvisa. Den som med den varmaste och mest hängifna öfvertygelse predikade dessa läror var Rousseau (läs russå’) (1712—1778). Det föreföll honom, som om alla de olyckor, af hvilka människosläktet led, vore skapade af människorna själfva och kunde häfvas genom återgång till det lyckliga, enkla samhällstillstånd som var det ursprungliga. Man behöfde sålunda bara återvända till detta, till “naturen“, för att ånyo bli lycklig. Återgång till naturen var därför hans ständiga yrkande. Han bemödade sig att visa, huru allt ondt framkommit genom afsteg från naturen. Sådana afsteg voro införandet af egendomar, som orsakade skilnaden mellan fattige och rike, af samhället med dess motsats mellan de mäktiga och de maktlösa, och af ståndsskilnader, som delade människorna i herrar och slafvar. “Den första som inneslöt ett stycke jord och hittade på att säga: ’detta är mitt’, och fann människor nog enfaldiga att tro det, var den värkliga grundläggaren af samhället. Huru många brott, krig och mord, huru många hemska olyckor skulle den ej ha besparat människosläktet, som ryckt upp pålarna