Sida 8
1. Olikheten i rättigheter och skyldigheter samhällsklasserna emellan
hade det visserligen lyckats en stor del af dessa senare att skaffa sig både personlig frihet och ärftlig besittningsrätt till det lilla jordstycke de odlade. Men det hade skett på ganska hårda vilkor, mot åtagande af en mängd skyldigheter till godsinnehafvaren, den s. k. seignören (läs: senjören), och ännu på 1700-talet intog denne en ställning, som erinrade om hans forna suveräna makt.
De förnämste bland dessa seignörer hade icke blott större delen af de rättigheter, som plägade tillkomma den suveräna regenten; de erinrade äfven i sitt yttre uppträdande om en sådan. Äfven de voro omgifne af ett råd, en kanslär, ett hof med en utvecklad ceremoniordning. Men man återfinner drag, som erinra om den själfständige fursten, i rikt mått äfven hos de andra adliga och andliga jorddrottarna. I sin landsort var en sådan seignör afgjort den främsta. Han hade sin särskilda bänk i kyrkan, sin särskilda grafplats i koret, han lät efter egen bekvämlighet presten ändra tiden för gudstjänstens början, ty det var han, som tillsatte prest i sin församling. Ägde han ett s. k. betitlat hufvudgods, tillkom honom den höga domsrätten, som öfverlämnade åt honom att tillsätta ej blott alla slags polistjänstemän, utan äfven de domare, som hade att såsom första instans i hans namn ransaka och döma i de flesta tvistemål och brottmål. För brottslingarna hade han sitt eget fängelse, egen galge. Som ersättning för sina omkostnader i och för denna rättsskipning ägde han uppbära alla lifdömdes konfiskerade gods och arfvet efter alla som inom hans domsområde dogo utan lagliga arfvingar eller testamente, han hade rätt till vilsekommen boskap och borttappat gods, då ingen ägare inom viss tid anmälde sig, rätt till 1/2 eller 1/3 af skattefynd, till vrak och till jord, som på 10 år ej brukats. Något mindre förmåner och rättigheter medförde den domsmakt, som följde med innehafvandet af ett obetitlat gods. — En dylik privat domsrätt var nästan hela franska landsbygden underkastad, ty de gods, som saknade sådan, voro vanligen lagda under någon närboende seignörs domvärjo.
Ännu afgjordare minnen af tidigare suveränitet voro den afgift, som godsägaren i vissa provinser ägde uppbära för sitt blotta beskydd, eller den skatt, som han under namn af eldstadspenningar ägde aftvinga hvarje hushåll, eller de afgifter, som till honom erlades af dem som ville sälja öl,
Källa: Project Runeberg ·