Sida 7
1. Olikheten i rättigheter och skyldigheter samhällsklasserna emellan
sedvänja, särskilt privilegium, än var det egenskapen af främling eller en särskilt hög och lysande börd, som medförde vissa friheter, än var de privilegierades jord i en hel provins fullständigt befriad från la taille. Men totalsumman af denna skatt var bestämd för hela riket, och hvad de högre klasserna undsluppo, återföll därför så mycket tyngre på de andra.
Och fördelningen af la taille fick ännu större betydelse, därigenom att samma beräkningsgrunder tillämpades vid en hel del andra, ganska betungande utskylder.
Men i Frankrike funnos också andra skatter, som voro afsedda att utgå lika för alla. Det blef dock ej så. Presterskapet, som ägde god sammanhållning och en egen representation, kunde underhandla med regeringen och hade lyckats utbyta skatterna mot “frivilliga gåfvor“, hvilka understundom voro af den beskaffenhet, att de mera riktade gifvaren än tagaren. Adeln, som ej ägde någon sådan sammanhållning, fick använda andra utvägar. Detta stånd begagnade med framgång sitt personliga inflytande hos regering och underordnade myndigheter. “Jag betalar ungefär hvad jag själf vill“, förklarade hertigen af Orleans, och han beräknade, att han på sträng taxering skulle ha förlorat 300,000 livres om året. Andra sökte, så godt de kunde, följa exemplet.
Af de indirekta skatterna, tullar o. d., ledo naturligtvis de fattiga mest, då sådana skatter företrädesvis drabbade lifsförnödenheterna; hvartill kom, att de vanligen bortarrenderades, och att de lägre klasserna sämre förmådde skydda sig mot arrendatorernas trakasserier. För att göra dessa utgifter ännu mer förhatliga utgingo de understundom ojämt, olika för olika delar af riket.
Men det var ingalunda nog med att de ofrälse på detta sätt fingo bära den afgjort tyngsta bördan af skatterna till staten. Genom gamla privilegier hade de förnäma herrarna dessutom rätt att af de ofrälse jordbrukarna uppbära en hel del skatter, afgifter och andra prestationer, hvilka, växlande och godtyckliga som de voro, hårdt tryckte de skattdragande.
Det hade en gång under medeltiden i Frankrike i stort sett varit så, att landet varit delat mellan ett antal andliga och världsliga stormän, medan alla de andra varit deras mer eller mindre ofria underlydande. Så småningom
Källa: Project Runeberg ·